Aftonbladet – 17 mars 1842, sida 1

af alla slag, led af en plågsam törst efter ny förströelser; jag störtade mig våldsamti verlden hvirfvel. Jag förblef ensam, med själen tom längtansfull och endast sysselsatt med dödstan kar. Jag tog slutligen gift, men min stark: kropp gjorde motstånd. Jag kastade mig i Them sen och man drog mig upp igen. Himmelen: gåtlika vrede ville icke genom döden förloss: mig från ett lif, som, sig likt, i alla belägenhe ter, är ända till förtviflan ledsamt. Vågade jag rärma mig till någon, så blef jag bedragen, förrådd och vann slutligen den öfvertygelsen: att endast den är lycklig, som fulikomligt oberoende står ensam för sig sjelf i denna falska verld. Men det är en tråkig lycka. Min fader efterlemnade mig en årlig ränta af fem hundra Pund Sterling och dertill kommo ännu åtskilliga andra arfdelar jemte fast egendom. Jag vissteinte hvad jag skulle göra dermed, blef sjuk af förargelse och for, efter min läkares råd, till Paris. Lt mig tiga om Fransoserne. Tro vec. kor uthärdade jag bland dem; de voro de förskräckligaste i min lefnad. Sedan den tiden har jag vistats i Tyskland. Här kan man snarare lefva, men här, liksom annorstädes, blir man icke förstådd. Flär, liksom i England, Italien och öfver allt, är lifvet ledsamt. Hvad äro sjelfva edra vetenskaper annat än mot ser, bypotheser och fabler? Hvad är relig:on snnat, in en andelig polis? Hvad är evigheien annat in ett stort intet? Silunda framsläpar jag min förbannelse, mitt lif. Ännu en gång hoppades ag här se en Mensklig känsla vakna hos mi5; nen jag vågar ej yppa henne; min olycka träler emellan och förderfvar mig jemte det oskyl