Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 2

hastigt, som Postoch Inrikes tidningen, och slutligen måste upphöra. Ett sådant blad, säger Hr Wallmark, skulle troligen numera icke kunna besti,, och deri hålle vi fullkomligt med honom, äfvensom då han omedelbart dertill bifogar: så låogt i upplysning och smak är nu publiken hunnen! Härvid framställes ånyo en mängd af de förut välkända anklagelserna mot tidningarna, att de endast lägga an på nyfikenheten på allt sätt. Allt detta, förmenas det, måste Statstidningen förneka sig; den kunde icke gerna anfalla en regering, hvars organ det var. — Härefter framställes den åsigten, att hvad som egentligast verkat att de andra tidningarna tagit ifrån Statstidningen dess prenumeranter, var att de antogo ett så stort format, isynnerhet en af dem, hvarigenom det blef möjligt att aftrycka allt nytt, som var af intresse, och publiken. som kunde få detta i en tidning, gjorde sitt val, och bestämde sig härvid till en del afven för det blad, som hade de största spalterna. Annu en orsak anföres i landsortstidningarnas utvidgning, som följa Stockholmsbladen troget i spåren, serdeles hvad eftertryckningen af nyheterna beträffar, och hvilka mången derföre redan torde anse tillräckliga för sina intellektuella behof. Han anser ock att den läsande publiken ej ökas och att hvarje ny tidning derföre ej kan grunda sitt bestånd på andra prenumerarter, än den kan eröfra från de andra tidningarna. Slutligen, yttrar Hr W. det hoppet, att fast Regeringen, genom Rikets Ständers åtgärder och beslut, betagits både möjligheten och rättigheten att understödja det officiella bladet, likväl Den, som i så många andra fall uppfyllt och fortfar att uppfylla, hvad som bordt åligga staen, till de flerfaldiga större uppoffringar Han redan gjort, äfven skall täckas lägga den, att hålla Br Wallmark skadeslös vid ett företag, som åtminstone i andra, äfven representativa stater, anses för ett statsbehof, och af staten rundeligen -understödjes.n Vi hafva, under läsningen af denna, i sin början så siffer-noggranna, och i sitt slut så pathetiska redogörelse, gjort några små anmärkningar i brädden, och det är dessa vi nu gå att framställa. I afseende på den förra delen eller kostnaden för redaktionsbestyret, måste man betrakta den saken ifrån tvenne alternativa synpunkter: Den ena, buruvida Statstidningen, sådan den nu är, bordt kunna bestridas med något mindre kostnad än den upptagna, af 6,300 R:dr Banko årligen, och den andra, som för oss öfver på den sednare afdelningen , huruvida icke tidningen, med hvad som nu påkostats densamma, bordt kunna förskaffa sig vida större inkomster än den haft, eller med andra ord, i hvad mån beskyllningen att dess litterära administration under så stora utgifter varit vanvårdad, är orättvis eller icke. I det förra hänseendet hafve vi redan vid ett föregående tillfälle nämnt en omständighet, som är oförneklig och således blir svår att komma ifrån, nemligen att flera enskilda tidningar, som icke kafva något privilegium på alia officiella annonser, således ingen gifven inkomst af sådana, och icke större prenumerantantal än Statstidningen, men fordra vida mera möda och hafva dagliga originalartiklar som ferdra författarearbete, likväl kunnat bära sig och bestå i många år. Och detta är icke blott händelsen här i Sverge, utan äfven t. ex. i Norge, der ingen tidning har flera abonnenter än Statstidningen härstädes. Hos dessa tidningar kan följaktligen icke deras färg eller riktning vara orsaken till deras bättre bestånd; de ekonomiska jemförelsepunkterna för dem och Statstidningen blifva i alla afseenden lika. Men saken torde likväl ännu något mera i detalj kunna illustreras. Alltid förutsättande att meningen vore att hushålla så förnuftigt som möjligt, oc med betraktande deraf att en plats såsom medhjelpare i en Statstidning alltid måste vara begärligt eftersökt af yngre tjenstemän, icke blott för arfvodets skull, utan äfven för den relation med en hop personer af inflytelse, hvartill det lemvar tillfälle och den utsigt som derigenom öppnas att göra sig känd och vinna befordran, är det ganska säkert, att en sådan tidning, för 5 å 600 R:dr Banko bordt kunna när som helst välja sig inom Kansliet eller något annat verk någon lämplig person med nog hufvud och sakkunskap och redaktionsfärdighet, för att i de publika SETT RAA VS VR NEENSISIE SNR EE EEE ESSEN SN TEL EDS TPRES KA