Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 2

WAT ätt fingo en sällsam färg, och det var med ett eget nöje och en egen känsla af välbehag, som ihörarne allt emellanåt vände sina blickar från de vämjeliga föremålen i grafvarne, på talarens sköna uttrycksfulla ansigte. Ändtligen hade man sett nog, och tåget återvände till kyrkogården. Alf tillslöt kyrkan samt lagade sig till att gå. Då omringade man honom och alla bådo att han skulle gifva dem nåora underrättelser om grafvarne derute. Jag vet ingenting om dem; der hvilar mestadels fattigt folk från förstaden, och historier om deras lefnadsöden känner ingen; men vi kunna se oss om bland korsen och stenarne.n vErik,, sade en af de resande, en äldre man i vid reskappa med urmodig snitt, bur står till? hur går verlden för dig? Ganska illa, herr patron,, svarade Erik ; pmin gård har inbringat obetydligt i år. Jag har inte begrafvit en själ på tre långa veckor, herrel Nå, men jag ser att du har barn och blomma, — den der flickan med englahufvudet; bvarifrån förskrifver den sig? hon är inte al din yngel, du gamla korp? Nej, herre; men hon uppfostras tillsammans med korpungen der borta. (Härvid visade den talande med ett sarkastiskt leende på Alf, som stod ett stycke ifrån, klart belyst af månskenet.) Det är visst och sannt, sade vår patron; det är de vackraste fostersyskon man vill se,n vÅb,, sade Erik och kastade tanklöst några spadtag, hvarefter han stack spaden i den lösa mullen och lade båda armarne derpå; jag tänker fostra upp henne, stackars liten, till dess vVingarne vuxit ut, — om lyckan eljest vill vara god ? Det vill säga på ditt språk: om Vår Herre sänder cholera morbus. He? Erik niekade, och den främmande drog ho