Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 2

nom med sig bort till en plats, der ett af de uppbyggda koren bildade en vinkel med sjelfva kyrkan. Här i skuggan stode de länge och samtalade med hvarandra, under det att de öfriga liqviderade Alf för -hans besvär. Betalningen var frikostig, och ett af fruntimren aftog tili och med sitt armband och gaf åt gossen; du kan ju behålla det såsom ett minne. Alf mottog det med ett utseende, som om det icke vore första gången man lemnat honom ett dylikt vedermäle af tacksamhet; ty många voro de, som icke kunnat förmå sig att bjuda blott en hacka åt den behaglige ynglingen, som uttryckte sig med så mycken känsla och finhet. Det sköna, det ädla, hvarhelst det finnes, utöfvar alltid ett visst oemotståndligt välde; det har en medfödd höghet, som aldrig kan döljas eller vanställas, — ett skick, icke lärdt, icke förvärfvadt, men skänkt i faddergåfva af den rika föen naturen, känd för sina nycker ech sin — allmakt. Nu var samtalet slut derborta i det skumma hörnet, de resande stego upp i vagner, och mannen i kappan nickade åt Erik och sade med en betydelsefull vink: om Lördag då! Sagdt, svarade Erik, och vagnen rullade bort. yHvad samtalade ni och den rike patronen på Herrestad om, far?, frågade Alf, då de kommo in i stugan om aftonen. Hm! sade Erik blott, i det han afdrog den långskörtiga tröjan och derefter makade bränderna i spiseln. i Då familjen gått till hvila och de djupa andetagen vittnade att Lara sof, sade Erik: Alf, patronen vill ha Lara till sig; han är en rik man och hör till min gård; han kan göra henpnes lycka., Skall ni låta henne gå ifrån er, liksom Erik gjorde ?x ;Hm!, sade den gamle. Erik var sjelfgod han, han ville på egen hand göra sin lycka och