Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 1

ras skicklighet) och kunskaper, att alla menniskor kunde uppstiga dertill och blifva store och ansedde, utan afseende på sin förmåga och sina förtjenster. (Mycket bra! mycket bra!) Jag frågar då, inskränkande mig till detta land, det enda hvarom här varit fråga, om det icke är en allmän rikteiog att anse embetena som en följd af de politiska funktioner, hvartill de varit kallade? Om dest. ta är sannt, hvad skall följden deraf blifva? Jo, att den allmänna andan angripes i sjelfva sin princip, som hotar att deraf förstöras. Deraf följer, att man i stället för opinioner ej mer finner något annat än samlingar af små, rörliga. öfvergående intressen, som icke erbjuda säkerhet åt någon, som öfverlemna både styrelsen och ssmhället åt en obestämdhet, hvilken leder till anarki eller förstöring. Denna orsak, som jag här antyder, är allmän och ständigt tillvexande. (Mycket bra!) Man torde kanske svara mig: det onda hvaröfver ni klagar, har man alltid beklagat sig öfver och det hör till sjelfva valsystemet. Msn måste underkasta sig det och trösta sig med systemets fördelar. Jag bestrider det icke, M. H.; men hvad vi för närvarande äro vittae till, har man aldrig och isgenstädes förr sett. Aldrig förr har det oupphörliga begäret att stiga utom sin krets, aldrig förr har behofvet att förändra ställning mera drifvit alla medborgare att låta hänföra sig af embetenas: lockmat och styrelsen att i hela nationen ej 28 något annat än en bjord af tjenstsökande. (Långvarig sensation.) Man torde ännu en gång upprepa, att detta är ett nödvändigt ondt och frihetens motvigt; i ett land, hvarest ej finnas några traditioner, måste styrelsen hafva en stor mängd klienter, om ordningen skall kunna bibehållas. Denna bedröfliga nödvändighet, bväröfver man måste rodna och som skulle göra mig rädd för mitt fådernesland, hvilket hen skulle oupphörligt ställa mellan träldomen och korruptionen, denna nödvändighet finnes icke till. Då man sitter medborgarne i beroende af makten, den stora-utdelaren af platser och värdigheter, skapar man mera ondt än man förebygger; embelenas mängd måste ovilkorligen hafva sin gräns, men deras, som fika derefter, har ingen sådan. Då j väckt medborgarnes ärelystnead, frukten j icke att få att göra med en förhatlig klass af revolutionärer, som i en revolution ej se något annat än embeten att fånga? (mycket bra!) Då man sätter de enskilda intressena i oninionernas ställe, förstör man och upplöser partierna; men tron j väl, att ett fritt samhälle kan existera utan partier? Om sådana angripa styrelsen, försvara de henne äfven; i ett land utan partier kan det bvarken finnas någon regering eller någon opposition, Då man sätter de enskilda intressena i opinionernas ställe, förstör man landets seder, och nu frågar jag er, om någonsin i verlden en stor stat kunnat ega bestånd utan seder? Nej, mine herrsr. De styrelser, som utså laster, skörda förr eller sednare revolutioner (rörelse). Detta samhbällsonda är icke oläkligt. Lagstiftningen har medel att hindra dess utbredande, och till ett sådant värf äro alla goda medborgare skyldige att bidraga. Klagvmålen otver mMissbräken äro visserligen lätta att frambringa; de filosofiska dissertationerna kosta ingenting. Jag skulle gerna göra en predikan, om jag icke på förhand visste, att hon vore onyttig; men jag är öfvertygad om, att hvarje gång man i en styrelses händer lägger en obegränsad makt, som hon skulle begagna i sitt eget intresse mot iandets, jag är, säger jag, öffertygad, att denna styrelse, och i hennes ställe moralisterne sjelfva, skulle genast använda en sådan mekt för sig, äfven med fara att skada de allmänna intressena. Men det är att lemna anklagelsernas och dissertationernas väg att bedja kammaren undersöka. om det icke ges några medel att motarbeta denna rådande passion (buller). Jag vill förklara mig. Jag har alltid sagt och jag upprepar det, att vid landets nuvarande moraliska tillstånd, då mängden af befolkningen synes vara ett rof för den utsväfvande embetslystnaden, skulle ett stort exempel, kommande från kammaren, vara af nytta (liflig rörelse på alla bänkar); ty, mina herrar, j stån icke i spetsen för nationen, endast för att göra lagar, utan äfven för att gifva henne exempel (bifall). Nå väll Faran består icke deri, att en stor mängd embeten finnas, men deri, att hvar och en tror sig kunna tränga sig fram på embetsmanrabanan. Hon består deri, ett, en gång inkommen derpå, tror hvar och en det icke behöfves mer än ynnest, slump, en af dessa tusende tillfälligheter, som den ärelystna inbillningen så gerna drömmer sig, för att kunna stiga i en hast öfver alla trappsteg upp till höjden. Tyskland, M. H., har föregått oss på en nyttig väg; det har fästat vissa vilkor vid embetenas erhållande; det har föreskrifvit en pröfningstid och ett stigande småningom, steg för steg. Dessa före