Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 1

Är denne man här ?) sade Lancelot, som under tiden hade samtalat med John Ramsay utanför portvaktarbyggningen, der man kunde se utåt vägen hvarifrån kungen skulle komma. Den der såg jag ofta vid bofvet i Londön, när jag var uppkallad dit i någon sffår som angick mitt yrke. Jag ansåg honom alltid för en ränkfull; orolig och till sina seder förderfvsd man; också förebrår man honom att han, såväl som riddar Thotterwald, hads visat sig som en verksam underhandlare vid den olyckliga drottning Marias lockande till England. Det kan förvåna mig att en sådan herre som grefven af Govrie kan stå på en så förtrolig fot med den menniskan.n ,Det undrar ni på, mästaren, sade pagen storskrattande. Har ni då aldrig sett en falk och en korp flyga tillsammans? Den förre snappar upp bytet och den sednare förtär qvarlefvorna af rofvet.n Står det så tilln, yttrade Lsncelot, skakande på hufvudet, så är det alltför mycket vågadt att kung Jacob så der värnlös anförtror sin dyrbara person åt grefven. Hvarföre skall han rida in här i slottet? Skottska adeln är just inte i rop för sin trohet mot öfverheten och att den icke skyr ett majestätsbrott, det bar den nogsamt bevisat. Men den har ock på hundrade slagfällt bevisat att den gladt och villigt sätter lif och gods, — ja — den sista blodsdroppan på spe! för en älskad monark. ropade John Ramsay med en af stolt ynglingamod flammande blick. Kungen har väl icke mer än fem eller sex herrar med sig, men — vid Skottlands äral — grefven af Govrie skulle få känna en lång höglandsdolk i sin strupe, om han bara vågade böja ett finger mot sin konnng. Lancelot gjorde väl vid detta pagens uttryck en tvifvelaktig min, dock teg han af böflighet och sade blott i det han drog ynglingen at sidan.