Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 1

medborgare betrakta det offentliga lifvet som någonting för dem främmande, ej vilja blanda sig deri annat äp på långt håll, och deremot låta hänföra sig af ögonblickets och privatlifvets angeligenheter. Jag har talt om landets sjukdom; är get mig tillåtet ati nämna sjukdomen inom denna kammare? Jag erkänner, att kammarens ställning alldeles icke lugnar mig, Jag tror mig inom henne finna någonting, väl olika, men likväl analogt, med hvad som eger rum inom landet. Jag ser de band, som sammanhöllo de fordna partierna, lossna och hota att brista; deras ställe ser jag ej intagas af något. I stället för fasta och stadgade opinioner, hvarpå styrelsen och oppositionen fordom kunde stödja sig, märker jag ingenting annat än spridda meningar Hvar och en ser frågorna från sin enskilda synpunkt; individen har trädt i partiets ställe. Det hela af detta skådespel börjar bli förfärande. Det bevisar, mine herrar, att i Frankrike någonting är i fåre, någonting större än ministåren, större än ett parti, större än kammaren sje:f, jag menar det representativa systemet (allmän rörelse). Det måste ändtligen uttalas, ja, dettå system är hos oss. i fara; nationen har börjat märka dess olägenheter, men utan att se dem tillräckligt motvägda af fördelar. Hvad vill då representativsystemet säga, mine berrar? Det är denna stora eröfring, som kostat så mycket blod, så många tårar och som, i det ögon blick vi tro oss fasthålla henne, tyckes nära att undgå oss. Hvad som är i fara, mine herrar, det är friheten. (Sensation och bifall.) Jag, mitt fäderneslands tillgifne tjenare, jag har sagt det, att genom fortskyndandet på den bana jag nyss antydt, hafva natienerna i alla tider förbsredt sig på att. underkastas herrar. Visserligen ser jag för närvarande ingen af nog mäktiga proportioner att bli vår beherskare — — — (mycket bra! mycket bra!) men på det sätt man nu går tillväga i Frankrike, gör ett land sig färdigt att emottaga en sådan, och, varen säkre derpå, han skall komma från hvad sida det än må ske, Den bedröfliga ställning, hvari vi befinna 0ss, tillskrifva somliga endast styrelsens felsteg. . Jag för min del tror, att dessa felsteg betydligt inverka. Jag tror att styrelsen, genom det bon vädjar till vårt elände, till menniskohjertats små böjelser, ansenligt bidragit att bland oss sprida förvirring, denna förblandning af rätt och orätt i politiska frågor, som är den nuvarande tidpunåtens utmärkande tecken. Andra skylla på Kammaren och de fel som begåtts af de utmärkte: män, hvilka stå i spetsen för denna församling. Jag tror, att en sådan beskyllning till en viss grad är sann; jag tror, att cheferne för Kammarens serskilda partier, då de på en gång förenade sig i trots af gamla opinionsskiljaktigheter och i trots af sednare handlingars likstämmighet, spridt en djup söndring i detta land. Jag tror, att de genom deras uppförande hafva bidragit till att i den politiska verlden utsprida deuna olyckliga lära, att det finnes blott intressen, icke opinioner. Med ett ord, jag anser denna koalition och dess följder, som en af orsakerna till landets motälteka förvirring (sensation) Det förefaller mig icke svårt, M. H., att aflisga denna bekännelse; jag utgjorde ej någon delafkoalitionen. De af ministrarne, som ingingo deri, skola inse lättheten och säkerheten af den ställning denna enkla omständighet gifver mig (skratt). Statsmännen hafva således bidragit att ästeadkomma denna politi ska och moraliska anarki, hvars: bedröfliga symptomer utgöra vår närvarande belägenhet. Det ges likväl en ännu djupare liggande orsak, som jag skall ega mod nog att antyda; fäde neslandet måste känra den; hon igenfinnes i förhållandet af dess egna politiska sedvanor, De öfriga orsakerna äro i sjelfva verket ingenting annat-än symptomer; men det djupt liggande onda, det som påkaller det skyndsammaste läkemedlet, det är bär. Jag vet, det finnes saker, hvaröfver vi ingenting förmå, så olyckliga de än må vara; men vi förmå mycket öfver landets politiska sedvanor, vi förmå mycket emot denna tiltagande, obegränsade och omåttliga lystnad efter embeten (rörelse, afbrott). Jag vet väl att ett stort antal embetsmän behöfves; jag vet väl, att de utgöra en sktiningskjudande klass; men det är ytterligen vådligt, att embetena blifva det oupphörliga, allmänna målet för alla större och mindre ärelystnader. (Mycket bra!) 1 detta fall begar jag intet annat vittnesbörd, än Edert eget, M. H. Jag vänder mig till alla denna Kammares partier; jag uppmanar Eder alla att svara, ur djupet af Edra samveten, om J icke öfverallt i Eira hemorter blifvit varse, att begäret efter embeten utgör den allmänna och rådande passionen? (Ja! ja! ja!) Denna passion har angripit alla klasser, till och med jordbrukarenas (rörelse och bifall.) Den föreställning har spridt och inrotat sig, att aila mennigkor kunna blifva embetsmän, utan afseende på de