Aftonbladet – 30 december 1841, sida 2

stort värt att tala. Ja, ja, Kaften får lof att öra sanninga, för si innan Kaften hade kommit rån barnkamra och kursa, kan man tänkja, så ade jag känt på krutröka. Till slut får jag äja Kaften en sak, och den så god som två, tt dä ej ä värt att sätta sej så förbannadt öfver ss stackare, ty si Kaften vi börja på nu lite var att jussom inte bry oss om di der gamla mora, eller va det jetter, de dera stygtyjet, och nte ä de värt att såna der apostlar som Wisla;ren och Skutten, eller hva fan di alla bhjeter nojta något, för vi ä nog så knipsluga att vi; vet att dä inte är bara för bränvines skull som de predika, utan för att ställa sig in kan tänkja hos di högförnäma. Si så, Kaften, nu ha jag talt till ändan, och lät si nu, att Kaften ko RC SR ga ta fa sej till nästa gång och ej tappar bort jen båsman, för om vi tappat bort Kaften si, då hade läka faen på den kumsjon tagit hela skrälldusen. f. d. RoslagsRoteBåsman. ( FIRE DERA PEETER TEESREREEN 1 FORTSÄTTNING AF UNDERSÖKNINGEN RÖRANDE MORDET A MUSIKLARAREN CARLSSON. (Forts. från gårdagsbl.) Ynglingen Rumstedt, hvilken sade sig vara föddl. år 4824 här i Stockholm, der hans fader, boktryc-l karen Samuel Rumstedt ännu är boende, förmälde: att Breitfeldt och ynglingen Rumstedt först gjortl bekantskap nästlidne vinter på balen hos bokbin daren Norman, der Rumstedt, liksom flere andra, druckit brorskål med Breitfeldt. Sedermera hade de icke träffats annorlunda än tillfälligtvis ute å gatorna, hvarvid de vanligen blott helsat hvarandra i de kortaste ordalag och aldrig språkat tillsamman någon längre stund, mer än en enda gång, nemligen en dag i nästlidne September månad, då Rumstedt och Breitfeldt, likaledes efter ett villfålligt möte, gått ungefärligen en timma tillsammans på Norrbro. Rumstedt kunde numera icke i sitt minne återföra deras samtal vid berörde tillfälle; men visste med säkerhet, att detta samtal vidrört endast likgiltiga ämnen, och alldeles icke religionen eller någon öfverenskommelse om vänskap på lif och dödp, hvarom icke heller vid något annat tillfälle fråga uppkommit emellan Breitfeldt och Rumstedt. Den sednare hade aldrig varit hemma hos Breitfeldt och denne icke mer än en enda gång eller Tisdags aftonen den 26 Oktober hos Rumstedt. Såsom ett bevis derpå buru obetydlig deras bekantskap varit, ville Rumstedt åberopa, att Breitfeldt icke ens kände den förres rätta namn. Breitfeldt hade nemligen sedan han blef bäktad, skrifvit till Rumstedt ett numera i Hr polismästarens vård befintligt bref, deri Breitfeldt benämnt emottagaren Rundstedt i stället för Rumstedt. — Nyssnämnde Tisdag hade Rumstedt, då hen på aftonen kom in till kryddkramhbandelsbetjenten Norberg, som förestod en så kallad utbod i Bibelsällskapets hus vid Kungsholmstorget, der äfven Rumstedt är boende hos sin fader, funnit Breitfeldt förut vara inne hos Norberg. Breitfeldt hade då omtalat, att han påföljande Lördag ämnade sig å maskeradbalen i Kongl. teaterns salong; att han tillförene bivistat flere maskerader derstädes och äfven sistförflutne sommar varit med på en sådan bal vid Djurgårdsbrunnen, der Breitfeldt varit klädd till blomsterflicka och lyckats så väl förställa sig, att ban under denna drägt blifvit ansedd såsom ett verkligt fruntimmer och fått emottaga ömbetsbetygelser af flere karlar, bland hvilka en af Breitfeldt serskildt namngafs; att han äfven väntade sig mycket nöje å den instundande maskeraden, hvarest Breitfeldt dels skulle kläda sig såsom fruntimmer och dels bära någon ovanlig karidrägt, hvars beskaffenhet Rumstedt nu likväl icke mindes närmare än att pistoler erfordrades till densamma; och erinrade sig Rumstedt att han ungefärligen åtta dagar förut, genom löjtnanten Walidau mottagit en helsning från Breitfeldt, att denne önIskade tiil begagnande å en maskeradbal låna ett lpar pistoler af Rumstedt. — Då han och Breitfeldt berörde afton först sammanträffats hos Norberg, fanns licke någon annan person der, men sedermera ditkommo äfven murarelärlingen Beurling och löjtnanten Walldau, hvar efter annan. Afven i deras närlvaro fortsatte Breitfeldt samtalet om den väntade ! maskeradbalen och att han der ämnade bära pistoller; i anledning hvaraf Breitfeldt begärt, att få låna sådana dels af Rumstedt och dels aflöjtnanten WeallIdau. Den sednare hade genast afslagit en sådan Tbegäran, under förklarande, att de pistoler han inInehade icke voro hans egna; och Rumstedt, som läfven ville undvika att låna bort sina pistoler till I Breitfeldt, hade å omförmäldte hans framställning I gifvit allenast ett undvikande svar. Härvid bade någon af sällskapet, — Rumstedt ville erinra sig att det var löjtnanten Walldau, — invändt, burusom det vore förbjudet, att å maskerader bära vapen, men Rumstedt mindes icke hvad Breitfeldt härå svarat. Efter någon stund hade Rumstedt och Beurling företagit sig att spela trekarl dels med Norberg och dels med Walldau, hvar imedlertid Breitfeldt insvept i sin kappa, suttit bredvid spelbordet och språkat med de öfrige, men icke, så vidt Rumstedt: EE ert kr Re RN Ke Jr RR TK ft för , a A L q d i