Aftonbladet – 30 december 1841, sida 2

— — Det är obegripligt att han icke kommer, sade hon. Magister Liljegren, som annars är så ackurat, en så ordentlig ungkarl! Hvad kan väl uppehålla honom så länge? — Han vet att vi vänta honom, sade Bertha, och det är rätt obeskedligt af honom, att så här pröfva tålamodet. — I synnerhet som han bör veta att hans goda syster Bertha ej har stort förråd af den varan, svarade Agnes litet elakt. — Åh! lika stor provision som du vanligtvis har af den skämtsamma glädtigheten. Agne; öfvertalade ändtligen Bertha, att åtminstone lägga bort hatt och paråsol, och gick till sitt fortepiano, der hon lyckades med en intagande sång förkorta tiden för sina åhörarinnor; men när klockan var sju, steg hon upp helt orolig: . — Jag börjar verkligen bli ängslig, sade hon, måtte ingenting olyckligt hafva träffat Theodor! — Hvad skulle väl kunna hända honom? inföll fru Stenius; var ej orolig, min söta Agnes; han har kanske fått främmande. — Ja, men då hade han bordt skicka oss bud, och det hade min bror också troligen gjort, i det fallet. — Hvem vet? Han kan hafva glömt det. .— Nej, min bästa fru Stenius, glömt oss har Theodor icke, ehvad som-händt, svarade Agnes. — Tyst, inföll Bertha, jag skall snart veta orIsaken. Jag går till Theodors rum, och är han Ihemma och glömt bort vår aftalade lustfärd, då må han bereda sig på att bli erbarmligt lexad. Far väl! I minuten var hon borta, men återkom efter en stunds förlopp, med den ledsamma underrättelsen att brodern ej stod att finna. Föregående dagen hade han på morgonen gått ut till en närbelägen prestgärd, der sonen i huset var hans förtroligaste vän. Han hade dock lemnat sin kammarnyckel till värdinnan och sagt han be