Aftonbladet – 10 december 1841, sida 2

al den föreställningen att det väl g 2, alt vid iilfälle sammanrota sig och slå sörder machiner och redskap, m: m., så må de gerna för oss bebålla sin tras Den andra Hr Glassels förklaring angår uppgiften huruvida han ech karoraterse pistått, att Hr Johanssoa icke fått nigon beialving af fabrikanterne, för d2 skrifter han vader riksdagen utgifvit, för att inleda Ständersa i fobrikanternas intressen; denna förklarivg lyder så här: Att åter samma person, som i nu nira tre år egnat sin tid åt det förtroende han af issocieteterna haft, derföre icke skulle af dessc safva uppburit något arfvode, är mågot som alid.!rs icke af fabriksarbetarne yttrades; de sade blott, de icke visste hvad han fått eller om han fått något. Vi vidhålla uppgiften, att Gilasse! och hans kamrater yttrat det fir Johansson u, puffrat sig för fobrikernas sak utan minsta vs ivrgällning; att de till och med, då man gjerde dem uppmärksamma på ati de, såsom ar möjligen icke kunde veta hvad fabrikskerraros gjort, försäkrade att de rätt väl visste det, och att slutligen Hr Glassel tog humör över att man så väl kände transaktionerne sed Hr Jo onsson, samt ytirade: jag tror att herraruve äro kassörer. Tvistzu härom är visserligen verflödig, ty det är allt för väl bekant, att om Hr Johansson uppeffrat sig,, så har det åtmi one skett mot kontant betalning; men det ir .medlertid märkligt, att nu se Hr Giassel så angelägen att öfvertyga allmänheten, att både han och kamraterne rätt väl känt, att Hr Johansson fått betalt för hvad han gjort. Också 2nsögs hans förklaring vid besöket af de många som åhörde den, för ett förhastande, Det är möt att Hr Glessel, såsom fabriksföreståndere, förut haft något att beställa med transaktier ner! sarörde betalning, samt således icke jä . ställa sig okunnig derom; deremot för de öfrige fabriksarbetarne utgöra en lil: tg punkt Att Hr Johansson äfven tagit betal si föbriksarbetarne, har aldrig af någon blifvt! på sdts tvertom är man fullkomligt ö vertygad, tt hvad han gör med dem, uppföres på derss berrars debet. Hvad för öfrigt sjelfva den sednare, sika lade reklamationen beträffar, så böra de, för hvilkas räkning den författats, nu vara belåtna, då rum benäget blifvit lemnadt deråt både i Dazbladet för i går och i Biet för i dag. Häremo: är också in genting att invända. Vi måste dock ästa uppmärksamheten på det skefva och osanna i den framställningen, att alla Svenska handiverkare och deras arbetare skulle hafva samma intresse som några fabrikanter uti fortfarande af förbudet t. ex. på kläde och siden. Ty trertom är det väl klart, att den Svesske handtverkaren och hans arbetare, hvilka sjellve på många år icke haft förbud på införsel af de varor, som tillhöra deras yrker, måste finna med sin fördel förenligast att få såväl materialierva till dessa varor, som sina egna kläder och födan, till det billigaste pris som möjligt, och alt, om billigheten också fordrar, att handtverkaren och hans arbe:are betala det ena eller andra något dyrare, för att dermed uppmuntra och underhålla den inhemska fabriksslöjden, så finnes likväl intet skäl, hvarföre sidenoch klälesfabrikanterne för sin räkning skola vara mera berättigade till absolut förbud mot införsel af utländ ka kläden eller tyger, än alla andra fabrikanter til! dylika importförbud 3 deras tillverkuingar eller skomakaren till förbud på införsel af utländska skor, hattmakaren för utländska hattar m. m. Någon sådan utvidgning af impori:förbuden utöfver hvad hittills ägt rum, har imedlertid icke ens af desse fabrikarnter eller handtverkare satts i fråga vid sista riksdag, så vidt vi veta, ty de bekanta petitionerna iunehöllo endast uttryck i allmänhet om skydd för de inhemska näringarna Också är det klart, att många handiverk are skulle finna sig rätt illa af förbudssystemets utvidgning. Om it. ex. utländsk silkesfelb vore förbjuden till införsel, och hattmakarne i följd deraf fingo betala denna vara dyrare till den inhemska sidenfabrivanien, så skulle battarna äfven genast blifva dyrare och kavske äfven sämre. Men i samma mån köptes äfven ett mindre antal hattsr, och en stor del hattmakare skulle blilva utan arbete. På samma sätt med stomakaren, om utländskt läder vore förbjudet till införsel; och i allmänhet är det, såsom vi redan ofta anmärkt, en orimlighet i principen, att ett material till en förbruknihgspersedel skall vara beisgdt med förBud, då den färdiga varan är tillåten till införsel. Detta oagtadt, har det likväl visat sig, att hvarken skor eller hatiar elier kläder föras in i nåoon hetvdlis avantitet och icke heller