Aftonbladet – 10 december 1841, sida 2

nipgslysten tjenare funnit smycket, eller ock, att nå-) gon trogen igenkänt det eller gissat till dess egeare och blott väntade på tillfälle, att få återställa det. Tredje degen bade konungen åter ett jagtparti; men denna gång vågade icke Renata se det aftåga. Denna morgon lät hov Diana hålla hertiginnan af Mantua sällskap och begaf sig under någon förevendving till det pelargalleri, genom hvilket hennes rum stodo i förening med konungens, och till hvilken vägen ledde genem tremnpe långa och dystra korridorer. Då hon gått halfva vägen, stod Caussede plötsligt framför henne. Hen trodde honom ha ätföljt konungen på jagtpartiet och blef derföre ganska förlägen vid hans oförrmodade äasyn. Men huru förskräcktes hon icke, då han, efter att ha kastat forskande blickar kring den långa gången, knäföll för henne och framräckte det förlorade smyckei. Deita skärp, som hen så gerna emottagit af hvarje anman hand, det lät bon nu några ögonblick qvarligga i pagens. Hans synbara öfvertygelse, att set tillbörde benne, bans ställning, hans tystnad, bit gaf tillkänna, att ban sett och igenkänt henne i her tigens rum. Hon vågade ej göra honom någon fråga, hon vågade icke rikta en talande, ja, ej ens en tackande blick på honom. Då hon slutligen utsträckte sin hand, för att emottaga smycket, darrade ien och vidrörde ovilkorligen hans, och hon hörde honom miidt och sakta frambviska: Å aJag allena vet det — men jag kan tiga och är trogen . Dessa ord vittnade så tydligt om en missanke om bemligt förstånd mellan henne och hertigen, att Ronata icke ett ögonblick kunde dröja att häfva don Hennes sjelfkänsla var sårad och hon sade mc allvar: aDet är rätt bra för er, min herre, att ni har dessa egenskaper. Mig är ni ingenting vidare sky!dig, än den aktnirg, som tillkommer mitt kön cch min rang. Men just denna aktning hade bort öf