Aftonbladet – 10 december 1841, sida 2

— — — — 0 Vvertyga er, att endast ett vilsegående kunde föra mig ifrån hertiginnan medrens rum till hennes 3008, hertigens. Sjelfva mir bestörteing vid er åsyn hade bort öfvertyga er derom.p Hon tystnade: hor förmådde ej yttra ågot mer. En hög rednad purprade kennes kinder och, omedvetet, hade hon, genom en blick, för gen stöne Caussade förrådt det, som kennes mun ej för något pris i verlden velat säga honom. C-ussade hade igenkärt henne uti hertigens rum. Knoppt bade han hunnit kssta sig på sängen, innan tapetdörren öppnades. Rädd, att bli upptäckt, igendrog ban skyndsami gardinerra och tittade blott ut igenom en liten öppnirg. Prinsessans glada, vär stan leende min, det blottade svärdet i vennes bend, den ängsliga skyndsamhet, med hvilken hon Palkades sängen, allt var en gåta för honom, kvilken ban fåfängt sökte lösa. Hennes förskräckelse. då BOR tillbakadragit sänggardinerna och varseb!ef bonom, öfvergick duck snart till ett visst något SOM ej kam beskrifves, men som alltför mycket smicktade hang egenkärlek, för att kunna lemna fotfäste ät nigom svartsjuk tanke, som väl vid första anblicken af bepne vaknat hos honom. Äfven hennes skyndsomma flykt bidrog att stadga bens öfverygelse. Efter några öganblicks tystnad sade Caussade, uton att bams lugn något rubhades ar prinsessans kalla ton: . oefag märkte gonska väl, i det ögonblick ni flydde, alt er enkomst till herUEeDSs rum hade härrört af en irring. Till bevis derPå kan det tjena att jog ej för min herre bar OMrämnt hvad jag funnit — hvilket jag, i hvarje annat fall, skulle bafva ansett för min ovillkorliga pligt — och att jeg, uneer de tvenne sednaste degarne, ifrigt, eburu förgäfves, sökt något villfölle att få återlemna er det.n aJog tockar er, svarade prinsessan i eh mildare ton — och :sliall icke glömmå er beslutsamhet. O, Prinsessa! om ni-ej föraktar mig om jag ej