Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 2

meddela detta samma egenskap; denna högre måste vara dess upphof, uv hvars anda det framgått. Dess verkan är alltså den för min känsla lefvande skuldfrihetsanden; orsaken till denna verkan kan blott dess egna helighet vara; Christus, den der utan synd var, lefver i samfundet, — Det är han, som genom detta intryck hos mig underhåller den ständiga gemenskapen med Gud, och derigenom sätter mig i stånd att bryta sinnlighetens öfvermakt, så att jag kan hänföra allt till det lefvande gudomliga medvetandet, som lefver och med mig. I denna mening har Christus förlossat mig från syndens herravälde. Men denna förlossning verkar också hos mig, att hvad som störer det yttre lifvet ej afbryter mitt gudoreliga medvetandes salighet; lidande och gudomliga straff gifvas för mig ej mera. I denna mening har Christus äfven försonat mig med Gud. Af dessa känslor erhålla Jesu trenne embeten först sin inre sanna betydelse: han är profet, emedan han genom sitt lefvande ord drog menskligheten till sig; öfversteprest och syndaoffer, då han, den från synd frie och derföre salige, förnedrade sig till kretsen af mensklighetens syndiga Hf, för att deltaga i deras lidanden, och dermed upptaga oss till å:njutaude af helighet och salighet i hans samfund: konung är han, såsom detta samfunds stiftare och slyresman., Af dessa Christi verkningar lära vi känna, hvad han varit. I honom måste Gud hafva lefvat såsom ett ostördt, oföränderligt medvetande; derföre säger kyrkan, att i Christus Gud blifvit menniska. Han måste så helt och bålet hafva öfvervunnit sinnligheten, att aldrig en strid mera hos honom egde rum, att han ej mer kunde synda; derigenom blef han sitt samfunds urbild. Men om han såsom sådan äfven skulle vara vår förebild, så måste han helt och hållet under lifvets vanliga förhållanden hafva uppstigit till denna höga grad af helighet; han miste verkligen hafva öfvervunnit alla de frestelser, som hota oss, genomgått alla grader ända till den högsta; derföre säger kyrkan, att hos honom den gudomliga och menskliga naturen blifvit förenade. Allt detta härleder den kristne blott ur sitt inre medvetande; den yttre historien, som kan anfäktas af vetenskapen, hvarken bestämmer eller störer hans tro. Den, som kan verka sådant hos mig, måste varit Christus, han må hafva blifvit öfvernaturligt aflad, och uppstånden etc., eller icke; om vi tro dessa yttre facta, så tro vi dem blott derföre, att historien, icke vårt medvetande, lärer oss dem. Så vacker och egendomlig denna utveckling ock är, så kan den likväl hvarken fullständigt tillfredsställa vetenskapen eller tron. Den förra kan ej medgifva, att hos Christus det fullkomliga, heliga verkligen, eller, såsom Schleiermacher säger, det urbildliga historiskt) funnits; ty intet enskildt väsen kan vara fullkomligt, inger. menniska helig; båda kunna blott i vår själ gestalta sig till ett ideal af ett sådant censkildt väsende, om hvilket vi dock väl veta, att det aldrig i verkligheten funnits. Alven om vi förbise alla andra förhållanden af vetenskap och konst, och, såsom Schleiermacher, blott hålla oss till religionen, så kunna vi ej såsom verklig tänka oss en sådan menniska, hos hvilken det gudomliga medvetandet i helt och hållet fullkomligt tillstånd lefvat; detta vore alltid, om också blott i ett hänseende, något fullkomligt, som motsäger begreppet af det menskliga. Derföre måste Schletermacher verkligen taga ett steg tillbaka, och förklara för det enda under, som trosläran bör antaga, att en sådan rent skuldfri Christus kunde uppstå. Men till och med detta enda under, om också i hans egentliga lefnad ej flera erkännas, har gifvit ett sår åt den vetenskapliga verldsåsigten, som ej åter kan helas, och om hvilket man blott icke begriper, hvarföre det är så ensamt.n Vidare strider det emot lagarna för all mensklig utveckling, hvilken, liksom naturen, uppstiger från det lilla till det stora, från brodd till mogen frukt, att i det Christna samfundet med Christus det största på en gång framstått, såsom en början, från hvilken samfundets sednare lif blott var ett svagt echo, som outveckladt i sig framställer det, som hos Christns fanns fullkomligen utveckladt. Nu säger väl Schleiermacher, att det till tiden hörande, yttre hos Christus, hans sätt att uttrycka sig, hans särskilda föreställningar och åsigter etc. visserligen kunde fullkomnas i samfundslifvet; blott icke hans inre väsende, kärnan af hans lif... Men om vi vilja skilja detta verldsliga från Jesus, så bibehålla vi icke kärnan af hans lif och hans person; vi hafva ej mera den Christus, som der lefde, tänkte och verkade; ty allt detta yttre hörer äfven till personen, ja det gör den först till en enskild, egendomlig. Vi bibehålla snarare, med detta —A RR se —— LÄ