frånskiljande, blott ett allmänt menskligt, en idee ett ideal, och icke, hvarpå dock Schletermacher lägger så mycken vigt, en menniska, hos hvilken ett helt och hållet gudomligt medvetande var ett verkligt, ända till mindsta delar fulländadt factum. — Taga vi saken ännu närmare i betraktelse, så är oförmågan att synda en egenskap, som ej låter förena sig med den menskliga naturen, som är sammansatt, ej blott af förnuftiga, utan äfven sinnliga drifter; — och, hvad mera är, ett väsen, som ej en gång vacklade i det goda, ej bestod någon strid, var ej någon menniska, då det saknade viljans frihet. Men äfven för den kristna tron gör Schletermachers lära icke nog, i det han påstår, att uppståndelse och himmelsfärd ej äro för densamma väsendtliga: men tron på dessa är den egentliga grundsten, på hvilken samfundet bief upprättadt; utan dem skulle den döde Christus ej varit dem en källa till salighet, och slutligen skulle den yttre framställningen af den kristna tron, den som ligger i en kedja af kyrkofester, blifvit objelpligt sårad genom påskfestens aflägsnande. aDock, hela grundvalen, på hvilken Sechleiermacher bygger sin lära om Jesu person, måste anses för otillfredsställande; han slutar nemligen, som vi sett, från den verkan, som finns i samfundets kristliga medvetande, till Jesu person, såsom dess orsak. Men det kan icke hevisas, att denna verkan, utan den historiska verkligheten af en sådan Christus, skulle varit omöjlig: dess höga förträfflighet kunde väl gifva anledning, att stegra hans person till ett blott ideal, hvars oförmåga att synda man blott öfverförde på den historiska Christus. När Schleiermacher deremot anmärker, att den med synd behäftade menskligheten ej kunnat för sig sjelf skapa ett sådant ideal, en fläckfri urbild, så är detta origtigt; ty äfven så väl som vi såsom ofullkomliga väsen likväl kunna bilda oss föreställningen om ett fullkomligt, såsom ändliga om ett oändligt, lika så väl höja vi oss äfven såsom syndiga väsen till föreställningen om ett från synden fritt ideal: ja, vi skulle icke en gång tala om det ofulikomliga och syndiga, om vi ej hos oss hyste ideen om det fullkomliga och heliga. Men om vi också ej kunde ur oss sjelfva bilda idealet af den skuldfrie Christus, hvarföre verkade icke Gud det vida mera andliga undret, att låta det såsom öfvernaturligt framträda i menskligheten, än det af Schleiermacher antagna, vida mera kroppsliga af ett verkligen lefvande blifvet öfvermenskligt ideal, sådant som Jesus, enligt hans lära, var? Ehuru nu Schleiermacher för sin egen del var fast öfvertygad, att den Christus, som han bildat sig i sin föreställning, äfven verkligen lefvat. så blifver det dock visst, att en sådan, i enlighet med förevarande historiska factum, sådant det nu uppgifves, aldrig lefvat; — att hans Christus ej i verkligheten kan hafva varit till, utan blott är ett ideal; — och att en sådan gdeal-Christus alls icke var nödig, för att i samfundet verka det, som han kallar kristligt medvetande. Schlei ermacher har visserligen i sin lära bevarat ett högt, sällsamt sinnelag; men hvad som, på sätt som detta, blott är en tilldragelse från en enskilds inre erfarenhet, kan aldrig blifva en allmän grundval för allas tro och vetande: aldraminst kunna vi tillerkänna en Christus, sådan som han lefver i en enskilds ideal, historisk verklighet.,