Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 2

. PJag har lofvat hertigen det, svarade kungen, denna morgon, åt bLans skyddling, herr de Faverolles, och om jag mankerar honom, blir ,det ett hiskligt skrik och exklamationer, ... men jag släppte honom inte ... jag lät honom pbegripa, att han icke hade någon ynnest att vänta, om jag icke fick regementet. Ni skall ha det, utropade han; jag skänker er det .-.det är ert! och han föll i detsamma på knä, och ,så konung och beskyddare han är, blef han supplikant. ... Hur kan man neka en ynnest åt den, som nyss skänkt oss en annan ? eo noch utom sig af förtjusning ville kungen framstamma en tacksägelse; ... men vare sig att förvirringen . . . rörelsen, eller kanske sjelfva den ytterliga graden af bans erkänsla --.. nog nal ... han kom icke ut med ordet .. han kunde ieke uttrycka sig. Hans. majestät var mycket förvirrad ... men inte så mycket som jag imedlertid, då till all lycka man anmälde, att det var serveradt. (Kungen uppger en suck af harm oeh hågkomst; hertigen stannar). Mår ers majestät inte väl? Å Ludvig. Ahjo, det var ingenting... fortfar..-Hertigen (fortfar). Supern var rätt glad, men vett moln herrskade ännu på min kunglige bordsykamrats panna, som jag hade svårt att utplåna. Efter måltiden ville kungen fortsätta det: afbrutna samtalet; men det såg ut som skämtet vöfver parlamentets vältalighet verkat olycksbringande på hans egen; och än en gång bedragen i sina kungliga önskningar --tog han i en lycklig stund en dosa ehokladpastiljer, som stod bredvid sängen. ... Ludvig (som dittills modererat sin vrede,ryckv