Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 2

Emot denna otillfredsställande rationalistiska troslära uppträdde under sednare tider Schleiermacher med en lära om Christus, i hvilken han försökte att bringa vettenskapens anspråk så i öfverensstämmelse med den kristliga tron, att båda kunde bestå fredligt jemte hvarandra. Han utgick dervid hvarken från kyrkoläran eller den historiska traditionen, som båda hade att frukta för vetenskapens motsägelse, och måste väcks tvifvel; — utan från det kristliga medvetandet från den inre erfarenheten, som säger en hvar hvad kristendomen för honom är. Grundvaler för hans lära är således något i känslan lefvande (ein Gefählhtes), som, då det framstår ur inre obetviflade facta, alltid låter utveckla sig mindre anfäktadt, än de yttre facta, som i allmänhet hemfalla under det pröfvande tviflet. Vi sammanfatta korteligen, i följande, hans intressanta ärobyggnad om Jesu person., Såsom medlem af det kristna samfundet : vet ag med mig huru min syndiga benägenhet upphäfver sig; jag känner inflytandet af ett heligt, från synden rinnande element, som i detta samfund lefver och verkar såsom den kristliga medelpunvkten. Ur samfundet i och för sig, då de! består af synliga menniskor, kan detta element icke hafva uppstått; det måste vara inflytelser af en högre, som i sig sjelf är skuldfri, står : ett sådant förhållande till samfundet, att han kar AA a 1 4 a a a ja rr a ere, föl