Aftonbladet – 27 oktober 1841, sida 2

NÅGRA NÖDVÄNDIGA UPPLYSNINGAR TILL BEDÖMMANDFET AF DEN STRAUSSISKA TRYCKFRIHETSFRAGAN. (Läsaren torde benäget erinra sig inledningen ill detta utdrag ur skriften Strauss och Evangeterne i sista måndagsbladet. Sedan Författaren leri framställt kyrkans lära, fortgår han i de följande tvänne kapitlen till redogörelse för några ;erskilda theologers och filosofers uppfattning). RATIONALISTERNAS OCH SCHLEIERMACHERS LAROR OM CHRISTUS., Sedan rationalistsrna förkastat kyrkans lära om Jesu person, såsom ogrundad och skadlig för den sedliga bildningen, uppställde de en annan, af hvilken de väntade sig bättre framgång. De erkänna Jesus som ett gudomligt sändebud, som verificerar sig såsom en synnerlig Guds älskhng, i det han, med de herligaste gåfvor utrustad, blef försatt i förhållanden, som voro öfver måttan gynnsamma för hans utveckling; så blef t. ex. ett dödssätt öfver honom bestämdt, som gjorde uppståndelsen möjlig, hvarpå hela framgången af hans verk berodde. Äfven efter deras lära är Jesus den mest upphöjda menniska som vandrat på jorden; han framstår, såsom de tro, högre i deras lära, än i kyrkans, der han blott är ett ofrivilligt verktyg för det gudomliga, utan sedlig, genom fri verksamhet förvärfvad, förtjenst; under det han, enligt denna rationalistiska lära, genom sig sjelf blef allt, hvad han var; hans vishet var en följd af ett outtrötligt sträfvande efter sanning; sin sedliga storhet hade han tillvunnit sig genom en påkostande strid med den äfvea honom hotande sinnligheten, — Haus hufvudsakliga förtjenst af menskligheten består följaktligen i medvetandet af en ren lära, full af gudomlig kraft och värdighet; — i den lysande förebild, som bans upphöjda sedlighet oss lemnar; — i den död som han för menniskorna dog, för att ingifva dem mod till dödsförakt och gifva dem de mest uppmuntrande bevis på den guderaliga kärleken.n Mot denna lära om Jesu person har med rätta blifvit invändt, att den icke mera hör till den kristna trosläran; ty den framställer för oss Jesus väl såsom ett föremål, i högsta grad förtjent af mensklig vördnad och beundran, men han upphör att vara föremål för tron. Jesus blir visserligen genom denna framställning för oss begriplig; men han har blifvit försatt utur allt lifligt förhållade till mängdens fromma dyrkan, emedan de också tillbedja bans namn. Af Christus, som med de kristnas tro på det närmaste måste vara förenad, om den skall vara en kristlig, är intet mera qvar; men en kristen kan ej från hvarandra skilja dessa båda, Christus och den kristna tron: Derföre hafva konseqventa rationalister äfven tillstått, att deras Christuslära ej mera är en trossak, uan en religionshistoriens tillhörighet; hvilket är fullkomligen rigtigt. Ty, om jag t. ex. framställer en Kants eller Schellings system, så hörer det alls icke hit att förklara, hvad vi föreställa oss om dessa männers personlighet; de stå helt och hållet utom systemet, oberoende af sin lära, och tillhöra blott vetenskapens historia, likasom Jesus, efter denna af honom lemnade läran, endast är hemfallen under religionshistorien, så väl som Moses och Mahomed.n