Aftonbladet – 23 oktober 1841, sida 2

ande barm, — och Jenny skall kasta bort sin caschimir-schal och visa dig sin barm och sina skuldror. Säg henne: Jenny, jag gör en Ataanta, jag behöfver hennes ben och fot, — och Jenny, hertiginnan, skall låna dig ben och fot alldeles som blomsterhandlerskan Jenny gjorde. Enkel, öppen och hängifven konsten, älskar hon skönheten för dess egen skull och skattar sig oförstäldt lycklig att vara skön, derföre att hon ir det alltid och öfverallt, på duken, på stenen, på marmorn, i kopparn, i ler och gips. Må konsten ej bekymra sig öfver Jennys öde. Jenny tillhör konsten för evigt. Den är hennes egendom, hela hennes lycka. Konsten ville gerna låna henne till en förnäm mans äktenskapliga dyrkan, men det är endast ett slags lån, som beviljas honom: den förnäme mannen mäste alltid finna sig benägen, att i Jenny se artisten. Detta är em, i hennes äktenskapskontrakt tyst inskrifven stipulation. Sådar är denna enkla, glädtiga historia. Det finnes ingen konstnär med talang, om han är rättvis, som ej till hälften räknar sin ära och lycka från någon vacker qvinnas inre. Men, för att sluta som jag börjat, visa mig någorstädes i hela universum en, under förenämnde omständigheter född, ringa varelse, som till och med i kraft af sin härkomst kan, på ett förundransvärdt sätt, bli använd till allt, till det sorgligaste och gladaste, lifligt småleende, bittra tårar, djup försakelse, arbete, lättja, last och dygd; — lika fördragsam i lyckans som motgångens öfverdrifter, lika sinneslugn under olika ödens vexlingar, lika lycklig 1 ylle som i siden, lika