Aftonbladet – 23 oktober 1841, sida 2

komma, men det olagliga, att sy västen. Det kan ock hända, att det är olagligt, att gifva husrum oeh skydd åt en sådan i ytterlig nöd stadd moder och hennes barn, ty det kan hända, att hen just för tillfället icke lagligen får vara till eller vistas i vårt kristna samhälle, d. v. s. att hon är försvarslös och ieke hunnit uppnå fängelset eller korrektionshuset, der hon lagtigen kan njuta gästfrihet. Man kan väl anmärka, att de ,rättslärde, — ty så benämna sig äfven de, som känna rätten att förbjuda ärliga menniskors arbete — tvista om huruvida det är lagligt, att bemäktiga sig den fattiges arbete, så länge han ej gör min af att afyttra det; men om man nu ock blefve ense om denna punkt, så frågas, hvad nytta den fattige har af rättigheten att tillverka utan att afyttra; han är väl icke den, som har råd att arbeta för roskull, för att skänka bort eller förstöra sitt arbete? I följd häraf är det vår oförgripliga mening, att så länge den enskilde förföljes såsom en brottsling för det han vill lifnära sig med arbete och försäljning af i sig sjelf lofliga varor; så länge den skandalen skyddas på högre ert, att fattiga men välkända hustrur jagas af polisbetjeningen för det de bära omkring bröd i enskilda hus, der de äro bekante, och den stera bagarearistokratien — den som uppbygger palatser, betalar polisbetjeningen serskildt 3-Rdr Bko för hvarje sådan fångst, i likhet med de skottpengar, som utdelas vid häradstingen för vilddjurs utrotande; så länge en fattig bomullsfabrikant, derföre att han ej har råd att hålla egen bod, måste plikta för det ban skickar ut en sin egen, med behörigt betyg försedd tjenare, att medelst försäljning af några halsklädena skaffa litet mat i grytan; så länge fattiga fruntimmer äro så kringskurna från borgerliga näringars utöfning — på hvilket allt vi som oftast haft tillfälle anföra exempel — så länge vår ekonomiska lagstiftning är till den grad stenhbjertadt penningearistokratisk och förtryckande att den belägger med hårda straff (ty varans konfiskation är alltid ett hårdt straff nog), all sådan kringvandrande försäljning under bar himmel, som annars ingen christen makt på jorden ansett sig kunna förmena de mindre bemedlade, hvarken under protestantiske eller romerskt katolska eller Grekiska statsreligioner, hvarken under despotiska, aristokratiska, juste-miliö eller demokratiska regeringssätt, hvarken i London, Paris eller Petersburg, der sådana försäljningar öfverallt äro, med iakttagande af vissa reglor, tolererade; så länge man ännu verkligen kan finna ett karakteristiskt uttryck för denna de fattigas belägenhet hos oss uti ett, för någon tid sedan i detta blad refereradt yttrande af en gammal qvinna till en annan : ja herre gud, huru skall den fattiga nu kunna försörja sig med ärligt arbete; går man ut att sälja något för att förtjena födan, så komma de och göra beslag på stunden. Nej, stjäla litet ock h—a mycket, se det får man.. — Så länge, de fattigas belägemhet så mycket försvåras genom hinder i sjelfva lagarna, hvilka nödvändigt skola bidraga att göra den obemedlade än mera fattig, så frukta vi, att hela det der förslaget egentligen reducerar sig till en from välmening. Ar nemligen meningen endast att göra den till en allmoseinrättning, i mindre skala, för uppköp af hvad orkelösa qvinnor 0. s. v. kunna tillverka af små handarbeten, så är detta onekligen ganska bra och smånätt för sig, och bör visst uppmuntras; men ran bör alltid ihågkomma, att det uträttar oändligen litet i jemförelse med borttagandet af hindren för den enskilde att få sjelf afsätta sina tillverkningar på lofligt Vis. Ett sällskap kan i det fallet aldrig uppsöka alla de kanaler som producenternes och konsumenternes eget fria närmande till hvarandra förmår åstadkomma. Men förslagsförfattarens mening tyckes gå ut på någonting helt annat. Den gifna fördelen af inrättningen vore, säger han, den, att fattiga men arbetsamma visste, hvar de bestämdt och utan onödig tidspillan skulle bli af med sina tillverkningar, och man kan väl antaga, att detta medel vore kraftigt så väl att upphjelpa husfliten, som att förekomma tiggeriet. Detta syftar i sanving på en icke liten omsättning, och helt andra frågor komma då med i spelet. I främsta rummet kommer nemligen då en sådan förenings rättighet att existera och att köpslaga, i fråga. En sådan rätt tar man nu för gifvet, att regeringen nog skall medde!a; bon skall nog tillåta föreninger att sälja skor, kläder, mössor, smiden, band och snörmakeriarbeten, skrin, askar, dosor, käppar och hundra andra ting, på hvilka bufvudstadens industriidkare af alla slag anse sig äga privilegium excelusivum. I sanning, så villig I Regeringen visal sig, att genom licenser skänka