Aftonbladet – 23 oktober 1841, sida 2

endast förtroende för snillet. Då den omtyckte artisten var fattig, skaffade Jenny honom, medelst sin beredvillir het, kredit. Alskvärda flicka! Som ensam uppmuntrat konsten mer än våra re sista inrikesministrar tillsammans! Men ack! konsten har förlorat Jenny, förlorat den tjusande modellen, förlorat henne för alltid. Konsten är öfverlemnad åt sig sjelf utan dygd, utan förmåga, utan framtid, utan lycka, utan ideal. Hvad Jenny blifvit? Hon har blifvit bvad mycket unga, mycket vackra flickor alltid bli, rik och lycklig. Hon är nu, hvad utmärkta qvinnor alltid äro, ganska älskad, ganska aktad, ganska firad. Den förnäma damen har bibehållit sin kärlek till, sin undergifvenhet för artisten, hon har sjelf förblifvit artist. Hon har i verkligheten bortkastat sin torftiga drägt, sin simpla halsduk och sin tillfällighets-schal, hon har betäckt sin hals med diamanter, kaschimirs-väfnader hölja hennes axlar; hennes klädning är utsydd, hennes silkesstrumpor äro ännu genombrutna, men nu efter modets och koketteriets fordringar, hon bär venetianska handskar på sina hvita händer; Orientens vällukter sprida sig från hennes så doftande, så fina skinn. Hon har en titel och lakejer. Nå väl! Frukta intet, stig på: den förnäma damen är alltid Jenny. blomsterhandlerskan Jenny, modellen Jenny. Om du är en stor artist, om du heter Gerard, Ingres, Delaroche, eller Vernet, gå fram, säg henne: Jenny, jag behöfver en fruntimmershand, — och Jenny skall slå dig på näsan med sina venetiarska handskar. Säg henne: Jenny, jag behöfver hvita och friska skuldror, jag behöfver en vag