Aftonbladet – 21 augusti 1841, sida 2

Norges politiska lif sedan år 1844 kan isanning anses vaaa ett ovanligt fenomen för den uppmärksamme betraktaren af tidshändelserna. Detta land bytte på en gång bort enväldet mot en nära nog demokratisk statsförfattning. Nationen ägde blott få män med politisk bildning; äfven mängden af dess upplyste var ej rätt medvetande af sin nya makt och grubblade derföre ej mycket öfver de förhållningsreglor, som sakernas nya ordning gör nödvändiga. De valberättigade medborgarne ansågo det såsom en gifven sak, att Konunger och hans ministrar voro landets största patrioter, hvilkas föremål det var, — i förening med nationalrepresentationen — att genom visa lagar bygga (organisera) landet.v De röstande afsågo vid valen i synnerhet rättrådighet, arbetsskicklighet samt rätt ofta en ansedd embetsställning, och representanten gick ifrån sina vanliga sysslor och förrättningar, från plogen, handelskontoret, armeen, domarsätet, kyrkan in i den lagstiftande församlingen. Efter 27 års förlopp är resultatet, att ingen väsendtlig konstitutionel rättighet är bortgifven; att mångfalldiga lagförbättringar, för det mesta i liberal anda, äro genomdarifna; att minga nationalföretag dels äro utförda, dels påbegynta; att penningeväsendet har kommit på en säker fot; att de flesta direkta skatter blifvit upphäfna; att statsskulden inom några år, utan någon ny börda för nationen, blifver slutbetald; och att industri, välstånd och upplysning äro iständigt tilltagande. Allt: detta kan ej annat än vittna högst fördelaktigt för den Norska nationalkarakteren, så vida som de härvid framträdde egenskaper visat sig innehära en medfödd takt att orientera sig i nya och betänkliga förhållanden, samt en redlighet, som icke lätt kan bringas utur pligternas bana. Till detta resultat, som icke saknat en förtjent uppmärksamhet i Europa, hafva visserligen enskilde, med snillet och kunskapernas makt utrustade män hufvudsakligen bidragit, och flera städer, såsom Christiania, Trondbjem och Drammen, hafva visat sig uppfatta en politisk princip, enligt hvilken de utvälja sina ombud. Men vore ej ett uppväekt förstånd och redlighet grunddraget hos nationen, så skulle måhända för längesedan landets frihet och välstånd fått dödliga sår. Glorian kan väl stundom hafva varit fördunklad af ett eller annat sällsynt exempel på intellektuel och moralisk omogenhet, men denna har lyckligtvis blifvit utan positivt skadliga följder, äfvensom man sett huru en lofvande embetsbana har kunnat lifva till glödande rojalism och absolutism. Lugnas bör man likväl, då en hvar erinrar sig, att vår lagstiftande församlings sammansättning till stor del varit blott tillfällets verk, emedan hvarken politiska principer eller nöjaktig kännedom af kandidaterna i de flesta orter kunnat leda valen. Storthinget har således kunnat anses som eit prof på nationen i dess helhet. Det gilves stater, i hvilka markschrejeri, skrytsamma framställningar af egna förtjenster, mutor . och bestickningar bana vägen till den lagstiftande församlingen: stater, i hvilka man ej förlorar namnet af stor statsman, för det man är en ster skälm. Hos oss måste man dock medgifva, att om ock våra stats-styresmän mera hafva varit den högsta maktens handtlangare än sjelfständiga, konseqventa statsmän, hvilka antingen genomdrifvit sina meningar, eller resignerat — och om man äfven haft anledning klaga öfver den senfärdighet och kraftlöshet, hvarmed de behandlat den inre reformen, de likväl nästan alla haft nog aktning för den offentliga moralen, för att aldrig låna sina händer till något förädiskt företag emot landets frihet. Men skole vi väl framdeles öfverlemna åt slumpen att sörja för vårt politiska behof? Böre vi alltid förblifva lika kallsinnige politici? Nej — så väl andra länders, t. ex. Sveriges, cch vårt eget lands sednare tilldragelser varna oss, att uppvakna till politiskt medvetande, och att bilda oss ett väl öfvertänkt system för vårt handlingssätt. Reformens och reaktionens principer ligga nästan öfverallt i strid med hvarandra, och äfven vi sakna ej bevis på maktens egenrådighet, eller dess syftning att utvidga sin verkningskrets. De flera nya grundlagsförslag regeringen framställt, och som alldeles skulle hafva förändrat vår statsförfattnings anda, flaggans småaktiga och landets suveränitet kränkande behandling — vår dåliga diplomatik, som bestyres af en annan nations, inför våra domstolar oansvarige, män, — de hinder flera liberala lagförslag, t. ex. kriminal-lagen, komunal-lagen, m. 1. hafva mött, — riksståthållare-platsens tillsättning utan att nationen erkändt behofvet deraf, — Storthingets med konstitutionelt skick icke öfverensstämmande upplösning år 1856, — flere embetssökandes befordran och andras åsidosättande tvert emot kompetente autoriteters förslag — allt detta