och mycket mer har äfven bevisat nationens upplysta klasser, att det onekligen finnes i vår styrelse en princip, som måste bekämpas, så vida den icke skall framkalla skadliga följder. Åtskilliga personer bafva derföre äfven kommit så långt i politisk upplysning, att de, med bänseende till dessa erfärenhets-rön, företagit sina Storthingsval. Det duger ej längre, hvarken att låta sakerna gå sin egen gång — ty det ena partiet är fullkomligt bekant med sitt mål och begagnar alla ändamålsenliga medel att uppnå detsamma, hvaribland äfven det af makten använda, att söka vinna de största talangerna för sitt intresse — eller att affektera opartiskhet, hvilken endast kan anses rätt använd der, hvarest man har att göra med filosofer eller åtminstone med menniskor, hvilka icke ledas af de, genom stridande tendenser i rörelse satta passionerma. Här finnes deremot en verklig tendens, som bör, soma måste motarbetas. Här finnes en frihet och rättfärdighet, som man bör vaka öfver, en sparsamhet, som konseqvent bör genomföras, en inre reform, som kraftfullt bör befrämjas, om Norge skall gå framåt på välfärdens och hedrens bana; och det är, med afseende på allt detta, som Storthingsvalen böra företagas. I vårt land finnas få politici af profession, få politiska författare, eller rika privatmän, som egna sitt offentliga lif och sin tjenst samt hafva anledning att göra allmänheten bekant med sina åsigter. Man nödgas, åtminstone första gången en man väljes, att så att säga, välja blindt, om icke just hvad redlighet och arbetsduglighet beträffar, likväl i allt som angår politiska principer. Följden deraf är, dels att representanterna ingalunda alltid representera och verka föf sina valmäns åsigter, dels att deras verksamhet på Thinget är utan hållning och karakter, så väl af det skäl, att de måhända sjelfve aldrig tänkt på politik innan de kommit på Storthingsbänken, som af det ännu betänkligare, att de gått in i lagstiftande församlingen utan att hafva kännedom om de väljandes meningar och afsigter. Deraf förklaras, att enskilde representanter vidtaga det system, för hvilket det tillfälliga umgänge, hvari de komma vid Thinget, gör dem mest intresserade; deraf kommer äfven, att somlige bilda sig ett system, som bäst passar för deras egna framtidsplaner, och för hvilket hvarken deras egna begrepp, eller deras kommittenters dem obekanta önskningar framkalla några skrupler; deraf slutligen det fenomen, att representanter på det ena Thinget efter det andra varit valde för kommuner, som måste anses hafva helt motsatta åsigter. Kommun och representant hefva nemligen aldrig med hvarandra samrådt om några politiska principer, och denne kunde således alltid undskylla sig med, att han för det specielia fallet icke kände sin kommuns mening, att han handlat efter bästa öfverlygelse, Oo. s. v.; en kappa, som man lätt inser är så vid, att både egennytta, ärelystnad och okunnighet derunder kunna skyla sig. I somliga länder framställer man sig sjelf som kandidat till den lagstiftande församlingen. Sådant kan ej här i Norge på lång tid hvarken anses möjligt eller önpskligt, såsom alldeles stridande mot Norrmännens medfödda modesti och personliga anspråkslöshet. Annorstädes brukar man dels efter, dels före ett föregående prof-val fordra af aspiranven hans politiska trosbekännelse: en åtgärd, hvilkens ändamålsenlighet är så klar, att den synes tillräckligt rekommendera sig sjelf, så framt man nog hos oss kunde förutsätta, att den ifrågavarande personen vore nog frimodig att gifva och spinionen mogen att tåla en sådan direkt förklaring. Skulle någon af de män i kommunen, som äro mera bekante och hafva njutit offentligt förtroende, föreslå ett sådant prof-yal och träffa de nödiga anstalterna till dess utförande, bör man förmoda, att förslaget hvarken skulle möta misskännande eller motvilja. Man bör väl äfven hos oss begynna att inse, huru ett lefvande intresse kan finnas för det politiska lifvet, utan att de som hysa det tillika d ifvas af egennyttiga och ärelystna afsigter; man bör väl kunna fatta, att om ock någon kan hafva lust till Storthings-kallet, är detta lika tillåtligt som lusten till hvarje annan medborgerlig bedrift, och att sjelfva lusten här, liksom vid andra tillfällen, gifver anledning att hoppas en lyckligare verksamhet. Att vi ofta välja män, hvilkas politiska grundsatser vi icke känna, är, på grund af angifna skäl, ett af sakernas natur härflytande ondt; men att vi sända dem ifrån oss, utan att meddela dem våra egna åsigter och önskningar, hvarigenom vi åtminstone kunde underkasta dem ett moraliskt ansvar. det är vår egen skull, sägom det rent ut, vår dumhet, vår politiska flegmatiskhet, karakterslösket, eller hvad man vill kalla det. Då vi välja representanter, förklara vi väl icke oss sjelfva politiskt omyndige (sjelfva bandlingen visar ju motsatsen!). Vi välja dem visserligen ibland de insigtsfullaste; men de må mera betraktas som kommunens organer, änj. som valmännens förmän; ty de väljas alldeles icke blott för deras insigters skull, utan äfven med hänseende till deras parlamentariska egenskaper, frimodighet, talang, o. s. v., samt med betraktande af deras borgerliga ställning. sjelfständighet, inflytelse, m. m. Vi äro sjelfve likafullt förslagsberättigade; och det ligger i sakens natur, att vi både hafva rätt till och böra gifva våra ombud ett slags plan för det arbete de, å våra vägnar. böra utföra. Den förstal!l