Aftonbladet – 17 augusti 1841, sida 2

Nalla VCrKStalllgnetl emot DOrgeN, Sa Vida ej samma vad derigenom blefve onyttigt, och att, vid fullföijd ifrån Hofrätt till Konungen, skyldighet skulle inträda för den ändringssökande, att utgifva hvad honom blifvit ådömdt, ehvad Hofrättens dom öfverensstämde med Underrättens elier icke, utan ock ännu mera skiljde sig från Rikets Ständers nyssberörde äldre förslag, hvilket stadgade fullgörande af första domstols beslut, såsom vilkor för rättigheten ätt deri söka ändring hos Hofrätten, ansågs af Högsta Domstolens ofvannämnde ledamöter allt för mycket underlätta fullföljden af sådane rättegångar, hvarmed endast åsyftades fördröjande af doms fullbordan, samt leda till de högre instantiernes öfs verhopande med göromål, derafåter följden sannolhkt skulle blifva, att ett af hufvudändamålen med lagförändringen, nemligen parters skyndsammare förbjelpande till rättvisa, alldeles förfeiades och motverkades. I afseende på denna inskränkning vore dessutom den anmärkning att framställa, att icke ens för växelmål och sjörättsmål, med flere af sådan egenskap, att de företrädesvis påkalla skyndsamhet, och i hvilka derföre ock redan, efter nu gällande lag, förste domstols beslut går i fullbordar, hade förslaget gjort undantag. Således, om i ett växelmål, som angick större summa än 300 daler siifvermynt, svaranden, på de mest lösa och uppenbart ogiltiga grunder, bestred krafvet samt vädjade emot Underrättens dom, skulle någon utväg för fordringsägaren icke gifvas, att erhålla verkställighet förr, än samma dom blifvit af Hofrätten fastställd. Detta syntes kunna på vexelrörelsen menligt inverka. Något giltigt skäl för lagstiftaren att göra frågan om rätt till verkställighet beroende deraf, huruvida saken gick öfver 300 daler silfvermynt, eller icke, kunde för öfrigt bemälte ledamöter ej inse, helst den mindre summan kunde för den ena parten vara lika betydande, som den större för en annan. På grund häraf, och då ibland de i 36 Kap. 3 6. 1) Rättegångsbalken, af förslaget intagne stadganden rörande prestanda för den tappande part, som i Hofrättens dom ville söka ändring hos Konungen, saknades föreskrift om skyldighet att, när ej domen kunde fullgöras, ställa borgen för hvad dömdt är, för hvilken, af förslagets öfriga innehåll icke föranledda väsendtliga afvikelse från nu gällande lag skäl ej blifvit uppgifvet; hvarförutan äfven vore att anmärka: alt i Rättegångsbalkens 46 Kap. 4 S. 2:dra punkten ?) af förslaget hade, ehuru såsom det syntes utan afsigt, kommit att uteslutas stadgandet om skyldighet för underdomaren, att teckna å sitt utslag, hvad dag före klockan tolf den ändringssökande borde till Hofrätten ingilva sine besvär; :) Denna i Rikets Ständers förslag lyder sålunda: Den som tappat i Underrätt och i Hofrätten, eller i Hofrätten, då saken der, såsom i förste domstol dömd är, och vill Konungen deremot söka, gifve omant ut hvad dömdt är och sätte det hos Konnngens Befallningshafvande eller i taka händer. Är det, hvarom dömdt är sådant, att ändringssökandet onyttigt blefyve, der dom fullgöras skulle; då gånge det ej till fullbordan. Skola penningar efter dom gäldas, och säger tan, att han den: ej eger, ej eller silfver eller guld, styrke det, der vederdeloman det äskar, med ed sin, hos Konungens Befallningshafvande, eller domaren i orten, om det beqvämligare der ske kan; och hafve sedan lof, men ej förr, att gifva andra lösören dertill upp, med laga värde derå. Finnes ej de, gifve då upp gods och jord å landet, eller hus och tomt i staden, med Rättens bevis, om de för annan gäld häfta eller ej. År tvifvelsmåt, om den egendom svarar emot det som dömdt är, och kan det ej mätas innan tid är inne, att han skall gifva sina påminnelser i saken hos Konungen in; sätte borgen till dess värdering derå ske kan; kan han ej eller det: ställe då borgen för sig sjelf, eller träde i fängelse till sakens utslag. År i ett utslag öfver flere serskildte mål dömdt och hafver den, som ändring sökt, det i ett eller flere fullgjort, gälle ändringssökandet deri, och hafye i de andra ingen talen. Huru det lyftas må, som utgifvet är, sägs i 3 kap. 5 Utsökningsbalken. Hafver den som gifvit gods, hus eller gård upp, till doms fullbordan, ej annat hemvist att tillgå, då förhålles dermed, som i ö kap. 8 samma Balk stadgadt är. Vill den, som vunnit, ej lyfta det som utgifvit är, eller kan han ej borgen sätta, kungöre det straxt Konungens Befallningshafvande eller domaren, och yederdelomannen tage det åter, och sätte han borgen i stället. Konungens Befellningshafyande eger borgen pröfva, när jäf deremot göres. Ar löftesman eller dess vilkor honom ej kunnige, då må han underrättelse derom af domaren i orten fordra: ege ock Konungen att borgen godkänna, när så omtränger. Ej måge löftesmän ogillas, som allmänt för ärlige hållas och af den förmögenhet, att gods deras kan svara emot det, som de borgat före. Den, som vunnit i Underrätt, eler hos Konungens Befallningshafvande, men tappat i Hofrätt, vare fri för doms och utsiags fullbordan, och ställe der full borgen före.x Andra punkten i denna af Rikets Ständers förslag lyder sålunda: Nöjes endera parten ej deråt; gifve han det Rätten tillkänna genast, eller sist innan nästa dag tilländagått, och lägge sedan dess besvär in i HofRätten, inom hälften af den tid, som i lagvadde saker föreskrifven är. ROT ORKEN or RTR HAR RF ROR AS AIR ROR