Aftonbladet – 17 augusti 1841, sida 2

nu, Mina söner skola sjelfva hjelpa sig fram; de klåttra redan med kol alla väggar fulla, må ni tro, som ni gjorde, när Grandon förmådde vår far att icke köra bort Er ur vår lilla stad Tournus för er dylik förbrytelse. Men det är inte om mina båda gossar som frågan är; det är om min dotter, om min Pulcherie, som i morgon fyller sexton år. Ni såg henne knapt vid Era resor genom Normandie för tio år sedan. Detta kära barn, som är fullt af behag och oskuld, vet sjelf icke huru vacker hon är. Laga så, att ingen på de hala gatorna i Er stora stad söger henne det för snart; bennes gudsfruktan är uppriktig, bennes själ är ren. Min lifligaste önskan skulle varit att behålla henne hos mig, men min svaga helsa, äfvensom det ringa hopp jag har att komma ur vår betryckta ställning, förmår mig att lita på Er omsorg att Ni skall vaka öfver den arma. Tag emot henne, bon är min dyrbaraste skatt! Farväl, min bror; jag kan nu med lugn tillsluta mina ögon. Gud och min bror skola vaka öfver detta barn. Er syster Annette Duelos. eDetta bref lemnades Pulcherie bredvid det samla fönstret med vinranksfestonerna, som enmi upplyste det slags sofkaummare, der familjen tillbragte natten. Ingen af stadens unga män var tillstädes vid Pulchöries ufresa; sjukdom qvarhöll hennes mor vid sängen; ingen åtföljde henne således mer än modrens läkare, hvilken anvbefallte det vackra barnet åt en gammal fru som satt på främsta sätet i vagnen. (Forts. följer.)