Aftonbladet – 17 augusti 1841, sida 2

3:0 Att Riddare-syne-rätter ock varda ifrån och med 4841 års slut afskaffade, med föreslagen föreskrift, huru med fullföljd från Härads-syne-rätt a! tvister om egor och bohlstadda skäl samt dessa måls behandling i Hofrätt och hos Konungen förbehållas bör; dock att den, som ej nöjes åt dom, den Lagmans-syne-rätt gifver före slutet af detta år, skall ega att, såsom hitintills tillåtit varit, Riddaresyn hos Konungen begära, och har Lagmansrätt dömt till syn, men saken ej med slut afhulpit före d. 4 Januari 1842, bör den till vederbörande Hofrätts handläggning öfverlemnas. 4:0 Att i sammanhang härmed, dels upphäfdes dels ändrades de flere, i afseende å ifrågavarande domstolar förekommande lagrum, på sätt derom af Rikets Ständer äfven i skrifvelsen till redaktionen föreslogs, hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad uti deras förra skrifvelse som i Högsta Domstolens åberopade protokoll den 5 Sept. 14834 finnes ordagrannt införd, är vordet upptaget, dock så, att rörande någre förre lagstadganden ytterligare redaktionsförändringar nu ägt rum. 5:0 Att de i 4:e punkten stadgade lagförändringar skulle från den 4 Januari 1842 gälla för alla de mål, i hvilka vad emot Häradseller Rådstufvurätts dom eller utslag erlägges eller anmäles, så ock för de mål, hvilka efter nämnde dag, ifrån Kämnersrätt till Rådstufvurätt eller från Lagmansrätt till Horätt, oafgjorde öfver!emnas, likasom desse lagförändringar borde gälla före 18414 års utgång i de fall, då vad under Hofrätt dessförinnan ägde rum, såsom i 2:a punkten blifvit omförmäldt, hvarvid skulle iakttagas, stt de mål, hvilka oafgjorde öfyerlemnades från Kämnersrätt till Rådstufvurätt, eller från Lagmansrätt till Hofrätt, borde anses och behandlas, de förra säsom vore de till Rådstufvurätten omedelbarligen instämde och de sednare såsom hade de genom vad kommit från Häradsrätt till Hofrätten, dock att verkställighet å Häradsrätts beslut i sistnämnde mål ej må äskas, men för alla före den 4 Januari 1842, från Kämnersrätt till Rådstufvurätt eller inom laga tid efter 18241 års lagmansting, från Lagmansrätt till Hofrätt vädjade mål, skulle hitintills gällanda före. skrifter i afseende på vads fullföljande och målens behandling i Räådstufvurätt och Hofrätt oförändrade tjena till efterrättelse. Hvearjemte Rikets Stinder slutligen fästat uppmärksamhet derpå, att enär hinder möjligen skulle kunna möta för verkställighet af berörde lagförändring vid den tid som nu blifvit ifrågasatt samt öfverflyttandet af Kämnersrätternes domsrätt till Rådstufvurätterne torde hafva den följd, att för Stockbolm och tilläfventyrs jemväl för några bland de öfriga af Rikets ståder, der Kämnersrätter nu finnas. flere adelningar af de nuvarande Rådstufyurätternt tifva erforderlige, hvilket fal! isynnerhet torde in. träffa i hufvudstaden, der dessutom det egna förhållande äger rum, att fiere serskilde domstolar äro förordnade, som, jemlikt serskilde stadganden och örfattningar, nu såsom försia instantie, upptaga åt. skilliga judiciella mål, i hvilka besvär öfver samms domstolars beslut skola fullföljas hos8 Rådstufvurätten såsom andre domstol, men som, derest endas! en Underrätt komme att finnas i hvarje stad, böra af Rådstufvyurätt, såsom förste domstol handläggas så ehuru mindre Kämnersrätterne i allmänhet, än äfven omförmälde serskilde domstolar i Stockholm lätt kunna, i mån af behof till afdelningar af Rådstufvurätter förändras, blefvo dock åtskillige reglements-riske föreskrifter i afseende på sistnämnde domstolars organisation samt målens och arbetets fördelning af nöden ; hvadan Rikets Ständer, för den ändelse, att Kgl. M:t i nåder ansåge den af dem beslutade indragning ej kunna verkställas å den derför föreslagna tid, öfverlemnat till Kgl. M:t, att bestämma tiden, då samma indragning lämpligen må kunna för sig gå, jemte det R. St i underd. anhöllo, det K. M:t täcktes, efter vederbörandes börande och i öfverensstämmelse med den af dem föreslagna författningsgrund, att endast en Underrätt skall finnas så i städerna som på landet, vidtaga de anstalter och åtgärder, samt stadga och till efterrättelse kungöra de reglementariska föreskrifter, hvilka pröfvas lämpliga för Rådstufyvrätternes organiserande och ordnande. Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden Bredberg, Engelhart, Backman och Nordenstolpe, som förklarade sig instämma uti den af Riksens Ständer yttrade åsigt, att Lagmansrätter, Kämnersrätter och Riddaresynerätter. kunde och borde upphöra, hvilket ock af Högsta Domstolens fleste ledamöter, ej mindre vid granskning af Lagkommitteens förslag till allmän civillag, än äfven vid granskning af Rikets Ständers vid nästlidne riksdag afgifne underd förslag i detta ämne, varit antaget, funno likvål åtskilliga anmärkningar och deraf föranledda betänkligheter förekomma i afseende på det nu förevarande förslagets serskilda delar. Enligt delta förslag skulle rättigheten för vinnande part, att emot borgen erhålla veikställighet å förste domstols motvädjade beslut icke äga rum i andra, än de fall, då saken ej går öfver 300 daler silfvermynt, eller ock svaranden vore tredskovis dömd, eller utan jäf och invändning hos rätten erkänt vederpartens anspråk, och fu!lgörande af Hofiätts dom, såsom vilkor för rättigheten, att deri söka ändring hos Konungen, blefve endast föreskrifvet för de händelser, då Hofrättens och Underrättens domar sins emellan öfverensstämde. Denna inskränkning, som ej allenast afvek från hvad Högsta Domstolens fieste ledamöter, vid båda ofvannämnde granskningar af civillagförslaget och Rikets Ständers under förra riksdagen afgifne förslag, yttrat och tillstyrkt, åsyftande, att vinnande part skulle äga, att å förste domstolens beslut, änskönt vad deremot erlades, erER LI SNORRES ONES NET NAT TR PONTE