Aftonbladet – 17 augusti 1841, sida 2

jag mig att hålla garnhärfvan på det bästa sätt jag förmådde och egnade henne en andiktig uppmärksamhet. Ni bör inte tro, min herre, alt jag diktar för er en saga; jag skulle ogerna se er draga min enkla berättelse i tvifvelsmål. Den unga flickans historia, jag vill omtala, är icke alla unga. flickors. Det är sant, att många börja på samma sätt som hon; många hafva, som Samaritskan, öst ur denna verldens brunn, men ala finna icke Herran vid brädden för att råda dem och frälsa dem ur faran. — Ni har gissat rätt, att det är Greuze som tecknat detta hufvud; men Ni misstar er om ni tror, att han endast gjort denna kopia; han har reproducerat samma hufvud väl jugu gånger; det har blifvit hans ideal; Ni skall snart få veta hvarföre; men låt oss först taela om originalet. Såsom hennes närmaste vän, kan jag säga Er det bättre än någon annan. Det var en ung flicka i Caen, en naiv och iycklig. Den Jjufva och landtliga tystnaden på de ängar, som om: våfvo hennes stad, hennes älskade Saint Pierres kyrka, förgylld af solens strålar; några blommor i henres fönster; hennes moders välsignelse då qvälien stundade; en läsning 1 bennes gsrmla bibel och hennes två små bröder, som tekte omkring henne — detta var 108 för hennes sällhet. Hennes fader, som var anställd vid trädgården i lilla Trianon, öfverlemnade åt hennes moder frukten af sina käraste besparingar. Hennes moder spann hampa och hon sydde tambursöm. Det var ett arbetshus, ett verkligt Guds hus! Hvar och en förbigående stannade för att genom fönstret betrakta dessa tre blonda