Aftonbladet – 17 augusti 1841, sida 2

drar Regeringen, att i all framtid förfara på sammaf sält, som nu, och aldrig finna skäl att gilla, hvad Ständerna beslutat? Icke mindre talande än Regeringens förnyade afslag, är Ständernas möda, att i denna fråga utarbeta detaljerade förslag. Detta Ständernas förnyade arbete ådagalägger hur allvarligt, hur välmenande deras uppsåt varit att tillfredsställa landets behof och sin egen öfvertygelse, och det visar icke mindre huru detta goda uppsåt blifvit lemnadt utan allt stöd, all medverkan af Regeringen. Ty så riktigt det än är att Ständernas församling med Kanungamakten delar initiativet till lagförbättringar och besluten derom, så klart är det ock att denna församling — framför allt så tungt och ohjelpligt ordnad, som den är i Sverige — icke utan stor tidsutdrägt och mycket äfventyr för förseelser mot sammanhanget, kan sysselsätta sig med utarbetandet af detaljer. Regeringen åter, som i lagskip-) ningen oupphörligt sysselsätter sig med lagarnes detaljer, måste nödvändigt för dessa äga en takt, den intet fel mot fuliständigheten eller sammanhanget undflyr, och som gör det för henne oändligen lätt att, sedan hufvudstadgandet till en lagförändring blifvit gifven, genast utföra den i detalj, genom alla de delar af lagverket, som dermed äga sammanhang. Men Regeringen har icke rört sig af stället. Hon ser Ständerna den ena gången efter den andra bemöda sig att i detalj utarbeta ett ämne så, att det må blifva henne till nöjes, men förblifver dock den ena gången efter den andra lika overksam. Hon belönar deras möda icke en gång med ett kontraförslag; hon låter blott veta att fel finnas i detaljerna af Ständernas förslag; och dermed visar hon det och dem tillbaka. Detta de har Riksens Ständers tredje förslag till Kämnersoch Lagmansrätternas afskaffande rönt; och ingenting låter hoppas, att det skall gå bättre med det fjerde eller femte. Högsta Domstolen har imedlertid denna gång gjort något mer än vanligt: den har icke blott granskat Ständernas förslag, utan äfven i de delar, der den ej fann det enligt med sin åsigt, lemnadt ett kontraförslag. Denna H. D:s möda spildes fåfängt, ty konseljen ville hvarken göra eller låta göra; men intresse måste det alltid äga att se hvad de åstadkommit, som göra något, och derföre meddela vi här in extenso H. D:s ifrågavarande förhandling. Rikets Ständer åberopade först deras vid de tvänne föregående Riksdagarne aflåtne skrifvelser i ofvanberörde ämne, och deras derutinnan d. 25 Aug. 4834 afgifne förslag. Instämmande uti hvad då blifvit anfördt, rörande fördelarne af ifrågavarande domstolars indragning, hade Rikets Ständer serskilt tillkännagifvit, att de likväl nu ej arnsåge behöfligt att, såsom då varit ifrågasatt, undantag skedde för Kämnersrätten uti Stockbolm, helst Tryckfrihetslagens bud att förbrytelser mot samma lag skola i Stockholm vid denna domstol upptagas. kunde uppfyllas derigenom, att en afdelning af Rådstufvurätten derstädes allenast i och för tryckfrihetsmåls behandling, fortfarande benämndes Kämnersrätt, intill dess berörde lagbud kunde i grundlagsentig ordning ändras; äfvensom att, efter Rikets Ständers åsigt, den ifrågasatte domstolsindragningen icke påkallade hvarken förhöjning af vadeskillingen vid Häradsrätt, till så högt belopp som i Lagmansrätt nu erlägges, eller föresk ift om doms fullgörande såsom vilkor för vads ful! :ljande från Häradsoch Rådstufvurätt till Hofrätt, enär i förra afseendet Rikets Ständer trott vadeskillingens ökande till 3 daler vara tillräckligt, och i det sednare förekommit betänkligt, att genom nämnde föreskrift försvåra möjligheten för den fattige och medelöse att, il behörig tid och ordning, sin talan från första domstolen fullfölja: hvaremot det, medelst omförmälde stadgande åsyftade ändamål, att motverka sådan fullföljd af rättegångar, hvarmed tredskande parter endast söka att fördröja doms fullbordan, syntes lämpligast kunna vinnas, om härvid i stället följdes de grunder, som i 2 kap. 2 Utsökningsbalken, på sätt den lyder i Kongl. förordningen d. 29 Nov. 1823, samt 9 kap. 4 8 samma Balk och Kongl. förordningen d. 48 Dec. berörde år äro gällande, och enligt hvilka en vinnande part i vissa fall eger att erhålla utmätning å Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag i utsökningsmål, samt det utmätta emot borgen lyfta, då utslaget ej vunnit laga kraft; och att i öfverensståmmelse härmed. samt efter tagen kännedom af de anmärkningar, som emot Rikets Ständers vid förra Riksdagen afgifne förslag blifvit i Högsta Domstolen gjorde, Rikets nu förförsamlade Ständer för deras del beslutat, att författning må utfärdas, hvarigenom stadgas: 4:0 Alt Kämnersrätter skola från och med d. 4 Januari 1842 upphöra, och sådane mål och ärender, som enligt lag och serskilde författningar nu höra till Kämnersrätt, derefter omedelbarligen upptagas ar Rådstufvurätt på sätt för närvarande sker i de städer, der Kämnersrätt ej är; börande jemväl de mål, hvilka intill nämnde dag blifvit hos Kämnersrätt anhängiggjorde, men då ännu icke äro afslutade, öfverlemnas till vederbörande Rådstufvurätt; att der vidare handläggas. I 2:0o Att likaledes alla Lagmansrätter skola upphöra på det sätt, att vad, som emot Häradsrätts: elter Härads-syne-rätts beslut erläggas eller anmälas sednare än tre veckor före lagtima lagmansting: år 18414, samt ej å det tinget fullföljes, bör hänvi-) sas till fullföljd i vederbörande Hofrätt, och att del saker, hvilka å lagtima lagmansting äro fullföljda. icke derstädes innan nyssnämnde års slut afgöras, skola äfven till vederbörande Hofrätts handläggning öfverlemnas.