Aftonbladet – 31 juli 1841, sida 2

Det är bekant, att det på 4600 talet länge förberedda, och slutligen under Carl XI:s regering utförde indelningsverket, tillika åsyftade, att jordens skyldigheter, i enlighet med dess egande natur m. m., skulle öfver hela riket blifva närmare bestämde. Den eljest betydligt betungande rustningen och roteringen, ansågs af hela den jordbrukande klassen, som egde eller innehade skatteoch krono-jord, såsom en välkommen åtgärd, just derföre, alt genom detsamma tillika det såkallade ,indelningsverket vann en ökad helgd, jordens oneraoch arbets-skyldigheter blefvo bestämde, och åbo-rätten samt eganderätten fastare betryggad. Också såg man Konung Carl XI:s regering oupphörligt bemöda sig, att förekomma och afhbjelpa alla de missbruk, som Läns-, Ecklesiastikoch Militie-staternas tjenstemän tilläto sig emot innehafvare af den skatteoch kronojord, som under olika vilkor blifvit anslagen till arbeten och dagsverken vid deras på lön anslagne boställen, kongsgårdar, 0. s. v., och för de flesta provinser finnes under denna Konungs tid, dels allmänna, dels enskilda resolutioner, som utvisa, huru öm regeringens vård var för den arbetande klassens rätt, och huru hon sökte med billighet bestämma arbetsskyldigheterna samt skydda arbetsoch dagsverksbemmanens innehafvare emot löntagarnes och deras fogdars godtycke. Så tillgick deremot icke, sedan under Carl XII:s krig, oreda och laglöshet insmygt sig i en mängd af Sveriges ekonomiska och administrativa ärender, de ringare klasserna företrädesvis måste med sina personer skatta till landets försvar, hemmansegare och krono-åboer sjelfve måste utgå som soldater och ryttare, samt de embetsoch tjenstemän, hvilka innehade kongsgårdar, boställen eller räntor, usurperade rättigheten att tillsätta nya åboer på arbets-, dagsverks-, städjeoch räntegifvande hemman och lägenheter, under förevändning, att skyldigheterna ej på annat sätt kunde uppfyllas: åtgärder, som vunno ett slags häfd genom styrelsens och landtregeringens svaghet, samt deras beroende af de klasser, hvilka härigenom gynnades. Det var ifrån denna tid, som man såg adeln, presterna, embetsmän och militärbefälet med sorgfällig ängslan vid riksdagarne försvara denna och andra, till stor del sjelftagna rättigheter, emot allmogen; de förstodo att kringgärda sig med privilegier, och afvisa alla Bondeståndets fordringar på rättelser, eller åtminstone på bestämda tjensteoch arbetsskyldigheter, under det konungarnes svar på Bondeståndets enskildte besvär på det otvetydigaste utvisa den inflytelse, som dessa nämnde klasser utöfvade på regeringen. Förgäfves uppträdde landets, ännu någorlunda sjelfständige landtdomare, emot missbruken. I många orter, synnerligen i Skåne, drogos frågorna af de dagsverksskyldige till lagliga domstolar; men då man forskar i medlet af 4700 talets häfder, finner man, huru riksdagsbesluten samt kongliga resolutionerna, dels på allmogens, dels på enskildes besvär, lade hinder mot rättvisans skipande; och att en serdeles fintlighet i så kallade ,arbets-öfverenskommelser,, eller enskilde kontrakters) uppgörande ådagaläggas af de högre och inflytelserikare indelningshafvarne såsom Landshöfdingar, Biskopar, Regementschefer och Regementsofficerare, m. fl. Dessa öfverensstämmelser befinnas till och med daterade just sådana riksdagsår, då man, under de snart sagdt hvart tredje år vexlande partiåsigterna, trodde sig kunna befara något beslut till arbetsklassens bästa. Härigenom hände äfven, att vid de tillfällen, då någon lättnad i arbetsskyldigheterna af tre stånd beslutades, ingen påföljd deraf kunde vinnas, om ock regeringen hade sanktionerat besluten, hvilket likväl sällan eller aldrig inträffade. På detta sätt hafva efterhand de hemman. hvilka enligt indelningsverket voro kronohemman, och hvilkas innehafvare aldrig lagligen upp: hört att vara kronoåboer, oaktadt de fått sig för sina hemmantal ålagda vissa tjensteoch arbetsIskyldigheter till kungsgårdar och boställen, blifvit betraktade såsom helt cch hållet underly:Idande torp eller frälsehemman, och boställeslinnehafvarnes välbehag ansetts vara deras lag. Detta har gålt så långt, att t. ex. en biskop. som haft 48 numererade kronohemmansdelar anÅslagne till dagsverksskyldighet för 3 Y, hem: Iman säteri, icke nöjd med sina till 20,000 Rd -Juppgående löneinkomster, nyligen ansett sig kun-Ina skifta jorden så, att han låtit lägga den bäIsta delen af arbetshemmanen till säteriet, och Jålagt de 47 försämrade hemmansdelarne, att fortI farande bruka icke blott säteriet, utan jemvä -Iden inkräktade jorden. Då destackars bönderne I häröfver beklagade sig och sökte rättelse, ansåg Landshöfdingeembetet i Malmöhus Län dera: ETERN BEEN NRA NNE SUNNE SERENA RE E TE OEES tiden trumpen mot alla, utem mot mig; jag bör tnmanadlartid osdan att han atltltid naltadt on hittarhat