i åtnjutande, under deras besittningtid, vid nu gällande, lagliga rättigheter, bibehållas; samt att, i stället för dagsverksoch arbetsskyldigbeter, till vederbörande erlägges kontant ersättning för de dagsverken, som, på nyss omförmälde sätt, varda bestämda, hvilken ersättning efter årets markegångspris beräknas. Och få Rikets Ständer slutligen anhålla, att, sedan den här ofvan föreslagna undersökning försiggått och vederbörande blifvit hörde, samt i betraktande kommit, huruvida antingen den lösen, som för nu ifrågavarande dagsverksskyldighet komme att erläggas, lämpligen må kunna till statsverket indragas, emot anvisande af statsanslag till dem, som vore till dagsverkens åtnjutande berättigade, eller på hvad sätt annars lämpligast skulle kunna dermed förfaras, E. K. M. vid nästkommande Riksdag måtte täckas nådig proposition i ämnet till Rikets Ytänder aflåta. ANGÅENDE DEN KONGL. TEATERNS OFFICIELLA STÄLLNING. Vi meddelade i gårdagsbladet en insänd artikel under denna rubrik och förbehöllo oss då, att få återkomma till ett par korta betraktelser öfver ämnet, samt en liten reservation vid en punkt i artikeln. Denna reservation rör egentligen insändarens anmärkning vid den summa, hvilken reglementet utsätter såsom ett maximum för en sujetts lön, och hvilken Direktionen ej må öfverskrida, utan att göra förfrågan hos Konunpgen. Denna föreskrift synes oss icke vara att klandra, då den sätter en gräns för en möjligen oklok Direktions alltför stora frikostighet. Ganska sannt är, att tillfällen kunna förekomma, då man behöfver en utmärkt sujett, men denne icke kan erhållas för nämnde summa; men för sådana serskilda tillfällen är väl omgången att förfråga sig icke heller så farlig; och då teatern är Konungens, cch då man i följd deraf med skäl vill fritaga statskassan från all delaktighet i dess möjliga deficit: så har man icke heller något att säga derom, att en afgöranderätt i omförmälda fall förbehålles åt den högre instansen. Deremot instämma vi i alla afseenden uti den del af artikeln, som angår den litterära och estethiska delen af teaterns angelägenheter. Det som mest af allt vittnar om det beklagliga skick, hvari denna del af förvaltningen befinner sig, är, att Sverige för närvarande kan sägas vara i total saknad af en litteratur för scenen. Förgäfves skall man härvid invända, att Direktionen tager emot och läser de originalstycken, som erbjudas henne, och att man ej kan framvisa någon verkligt användbar pjes, som blifvit förkastad. Tvänne omständigheter äro härutinnan obestridliga och bevisliga; den ena, att när sådana pjeser inlemnas, så få de ligga i månader, att ej säga år, innan något svar erhålles, den andra, att de vanligen betraktas med likgiltighet, att icke säga ovilja, och för det tredje torde det ej vara för mycket sagdt, att den nu varande. sceniske direktören alldeles icke besitter de egenskaper som erfordras, för att framkalla något dugligt i den vägen. Hvar och en, som haft något att syssla med utgifvandet af litterära arbeten, vet att framgången af ett sådant stundom rätt mycket beror på en föregående kritisk behandling och förmågan att bedöma hvad som bör bibehållas eller förändras, serdeles af nybegynnares arbeten. Med kännedom om det numera verkligen betydliga tillopp af personer, som försöka sig i romanoch novellgenren, och som är så stort, att öfverhufvud åtminstone ett manuskript i hvarje vecka bjudes förläggarne, är det ingen tvifvel, att om scenens direktör egde en sådan förmåga som vwi här nämnt, så skulle denna litterära verksamhet snart äfven riktas åt det dramatiska fältet. Det är derföre visst icke sagdt, att det blefve någon uppsjö på dugliga originalpjeser, men nog är det väl sannolikt, att en eller par goda författare skulle framträda hos oss likaväl som i Norge och Danmark, med mindre befolkning. Säkert är deremot, att så länge kamarillans dödande anda hvilar öfver denna del af den fosterländska litteraturen, så gro der inga plantor. Denna egenskap, att drifva bort all utmärkelse, har redan så länge och så tydligt uppenbarat sig i verkningarne af detta snillelösa hofkotteris välde, att det till det egentliga och olyckligt utmärkande resultatet af den närvarande regimen just bör, att nu mera nästan icke en enda person finnes på någon af statens chefsplatser, som höjer sig öfver den vanligaste medelmåtta. Någon ändring häruti är också icke att hoppas, ty hvad är väl för kamarillan Svenska allmänhetens fordran på den dramatiska konstens uppmuntran och flor, i jemförelse med dess eget anspråk, att få bibehålla okunnighetens välde. — —tt— —