Aftonbladet – 17 juni 1841, sida 2

dringsrätten, hämmandet af lösdrifveriet och ändamålsenligare begagnandet af korrektionsinrättningarna, äfvensom många andra vigtiga samhällsfrågor. Af E. K. M:ts ordnande hand och det hela öfverskådande blick, förvänta vi lagar, samfäldt öfverensstämmande till det gemensamma målet, allmänt bästa, allmän ordning, allmän trefnad. E. K. Maj:t äger den tillfredsställelsen finna Rikets Ständer hafva varit i tillfälle, att jemlikt E. K. Maj:t vid Riksdagens början yttrade nådiga afsigt, nedsätta beloppet af de allmänna skattebördorna, helst dem, som hvila på jordbruket. Jordbruket och jordbrukarens bördor äro lättade med mer än 800,000 Rdr; jernhandteringens äro minskade med närmare 200,000 Rdr; städernas och handelns med närmare 200,000; tillsammans 1,00,000 Rdr. Den vid Rikets Ständers sammankomst förefunna tillgång af öfverskott uti Riksgäldskontoret och upplagd räntevinst uti Banken, hafva satt Rikets Ständer i tillfälle, att göra denna minskning till förmån för näringarna och de fattigare klasserna samt att dessutom, utöfver förra Riksstaterna anslå betydliga summor för sådana ändamål, som afse Rikets försvar, utvecklingen af våra naturliga välståndskällor och befordrandet af vetenskapernas framsteg. För kanaler, hamnar, segelleder och vägar äro utöfver riksstaten anslagna 4 , million; till lån för nyttiga företag äro dessutom serskildt anvisade närmare !, million. Freden och lugnet hafva beredt oss dessa tillgångar och näst Försynens nåd är det E. Maj:ts omsorger och förutseende, fäderneslandet har att tacka för denna lyckliga ställning. Ridderskapet och Adeln känner och erkänner den tacksamhet, hvaraf jag är en svag tolk, men som Ridd. och Adeln vid hvarje tillfälle skall bemöda sig att ådagalägga, mera genom handling, än genom ord. Ridderskapet och Adeln lyckönskar E. K. M., att hafva sett en Sonson hinna den ålder, då han inträdt uti männernas krets och sjelf skall stå för sitt ord, sjelf tänka för sin handling. Med rörda hjertan bar Ridderskapet och Adeln sett honom vid Herrans Altare aflägga sin kristliga trosbekännelse, och med de lifligaste förhoppningar hafva vi sett honom, inför E. K. Maj:ts thron, iklåda sig de undersåtliga förbindelsernas olös!iga pligter. Han lofvar allt hvad E. K. M. kan af en Sonson önska. Måtte himlen beskära lycka, att telningen må växa till en väldig stam, rotfast uti hvarje redligt bröst i Nordens båda Konungariken. Måtte E.K. Maj:ts faderliga öga allt intill dess sista kärleksfulla blick fiona dess höga, i Skandinaviens sköte hemvanda och uppvuxna ätt, alltid lika blomstrande, som j detta oförgätliga ögonblick. . Ridderskapet och Adein förnyar de försäkringar om undersåtlig vördnad, som utgå af hjertat och själen, och som Ridderskapet och Adeln vågar koppas, att E. K. M. emottager med Dess huldhet och fortfarande bevågenhet. Bondeståndets Talman yttrade: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Då Bondeståndet nu har den nåden, att vid slutet af detta Riksmö:e nalkas Eders Kengl. Maj:ts thron, framställer sig afskedsstunden för den undersåtliga kärleken ännu mera betydelsefull och högtidlig genom den ökade hbelgd, som E. K. Maj:ts höga, vördnadsbjudande ålderdom gifver åt välgerningarnas minne, erkänslans skuld och trohetetens förbindelser. Detta nu slutade Riksmöte har varit utmärkt af de skakningar, som naturligen uppväckas under meningarnes strid i de vigtiga, djupt ingripande samhällsfrågor, dem tidsandan framkallar till undersökning och pröfning. Men huru skiljda åsigterna än varit, om medlen att utbilda och befästa det urgamla fäderneslandes ljus, ära och sällhet, vågar likväl Bondeståndet lägga handen på hjertat med den underdåniga och redliga försäkran, att kärlek och trohet, inbördes oskiljaktige, mot detta fädernesland och dess Konung, äro hos Sveriges allmoge en känsla sammangjuten med dess kristliga sinne, fortplantad såsom en frisk, inre lifskraft, från slägte till slägte och i denna stund lika stark, ren och orubblig, som den gått genom häfderna, ett utmärkande drag från sjelfva sagans ålder. Värdes, Allernådigste Konung, med högsint förtroende emottaga detta Bondestån: dets underdåniga och trofasta afskedsord, såsom et! nytt vittnesbörd, lagdt till otaliga äldre, om den dju: pa, fasta, för alla tiders omyexlingar otillgängliga grund, hvarpå tryggheten och äran af Sveriges uråldriga thron hvilar. Värdes anse detta vittnesbörd stort och betydelsefullt, icke blott derföre, att de nu i Svenska Bondeståndets namn inför thronen ut: talas, utan isynnerhet, att det utgjuter sig såsom et förbönens och välsignelsens ord i hvarje hydda inom fäderneslandets vidsträckta landamären. Måtte under Eders Kongl. Maj:ts fortfarande be skydd, samhället, ostördt af yttre våld och inre tvedrägt fortgå på sin stora utvecklingsbana med inbergade rika välsignelser och kristendomens sanna ljus, a lagarnes vårdade helgd, af den medborgerliga frihetens lagbundna rätt, af nja skördar på vetenskaper: nas fält, af det uppvexande slägtets allmännare bildning, af modernäringens förkofran genom underlät tade och mera rättvist fördelade bördor, och af d öfriga näringarnes, genom en friare utvecklingskraft Då skall det lyckliggjorda och tacksamma fädernes landet fortfarande omhägna thronen med ära och frid, och Eders Kongl. Maj:t, ju närmare detnalka lifvets gräns, desto rikare erfara värdet af den stor: sanning, att Konungars tryggaste stöd, varaktigast ära och skönaste eröfring är folkets kärlek. Med dessa undersåtliga och medborgerliga önsk ningar återvända vi, efter nu slutade värf såsom fol kets ombud, till mödorna, trefnaden och friden a mm man förvicgad ati