Aftonbladet – 17 juni 1841, sida 2

hvilka med innerlig fägnad lade sin dotters hand uti Waldenborgs, anropade himlens välsignelse öfver det unga paret och beklagade endast att deras tillgångar ej tilläto dem så utrusta sitt enda barn, som de önskade. Waldenborg försäkrade, att Emilis hjerta och hand ägde för honom det högsta värdet, omfamnade dem och bad att de nästa dag ville kalla. en prest och några vittnen till förlofningsfesten. — Med en ljuf känsla skyndade den glada modren att bestyra om några små anstalter till denna högtid. Uti Firmans boning hade alltid rådt det lugn, som den borgerliga lefnaden och den inbördes harmonien medföra; deras vänner, som besökte dem, mottogos alltid med öppen förtrolighet ; inga lysande feter väntades der; men det glada skämtet oeh den sanna välviljan kryddade alltid de tarfliga måltiderna. — Nu hade en ny per riod inträffat. Emilis oväntade lycka skulle nu för slägt och vänner kungöras, och för första gången under ett tjugufem års lyckligt äktenskap kommo viljan och förmågan icke alldeles öfverens. Tidigt påföljande morgon hviskade fru Firman leerde till sin man: något mera än vanligt borde det i dag vara, kära goda gubbe! — hur tycker du? — På lika sätt som vi tilllörne mottagit våra vänner, bästa Charlott, de hafva ju alltid varit väl belåtne. Det är bättre att de säga: Waldenborgs tillkommande svärföräldrar firade för mycket enkelt förlofningsakten, än: Waldenborgs svärfar gör iche hvar man rält. Vår mig skall säkert hvarken ogilla eller misskänna min mening. Fru Firman drog en djup suck; gerna hade hon uppoffrat något af de få dyrbarheter, hvilka hon, såsom fästmö erhållit, för att dermed gifva högtiden mera glans. Men att motsäga sin man, hade hon hittills icke ägt förmåga för något pris i verlden, och således blef äfven denna gång hans vilja hennes. Hennes önskan, att en vaktmästare måtte begagnas vid uppassningen, beviljades, och