Aftonbladet – 17 juni 1841, sida 2

HERSRpDtg UMAS SAME LR BEIT: FERME 6555 RTP förrän allting var afgjordt med Mehemed Ali. Såsom tillägg till berättelsen i gårdagsbladet om Rikets Ständers hemförlofvande på Rikssalen m. m. bör tilläggas, att sedan processionen efter aktens slut hade åter satt sig i rörelse, samlade Stånden sig i den s. k. Pelarsalen, och begåfvo sig efter någon stund, anförde af talmännen, in till Konungen, Drottningen, Kronprinsen och Kronprinsessan samt afgåfvo der sina afskedstal, som af de höge personerne besvarades. Ståndens afskedsdeputationer på aftonen anfördes: Ridd. och Adelns af H. Ex. Grefve Gustaf Löwenhjelm, Presteståndets af Biskopen i Strengnäs, D:r Holmström, Borgareståndets af Vice Talmannen, Landssekreteraren Halling och Bondeståndets af Bankofullmäktigen Sven Heurlin från Kronobergs Län. De tal, som hållas vid alla sådana tillfällen ha under äldre tider nästan endast bestått af betydelselösa fraser och komplimenter. I sednare tid har dock allmänheten mera börjat att deri söka någon viss mening, någon rigtning eller hufvudtanka, med ett ord att anse dem såsom ett slags programmer, och onekligt är att någongång har äfven en sådan åsigt föranledts af deras innehåll. Vi skole ock derföre efterhand meddela åtminstone en del af dessa afskedshelsningar; men för att ej borttaga utrymmet för dagen för några andra artiklar, samt då det ej brådskar med meranämnde tal, införa vi i dag endast Hr Landtmarskalkens och Bondeståndets Talmans tal på Rikssalen, såsom de innehållsrikaste. Om det sednare yttrade vi redan igår vårt omdöme, men kunne ej undgå att nu tillägga, det äfven Landtmarskalkens vackra tal innehåller tankar och erkännanden i afseende på våra institutioner, som förtjena alt gömmas i minnet. De lydde sålunda: Landtmarskalkens tal. Stormäktigste, Allernådigste Konung! Då E. K. M. för 47 månader sedan samlade Rikets Ständer kring sin thron, låg tiden framför oss gåtlik, med skiftande bilder i töknig skepnad. Småningom har den upprullat sina taflor, och nu, då midsommarsolen för andra gången höjer sig öfver oss, hafyve vi hunnit den sista af dem, hvartill vi nu beredt färgorna. Historiens pensel skall fullända våra utkast. Vi hafva derpå nedlagt möda och arbete, och icke räknat noga med de uppoffringar, fosterlandskärleken och pligten bjudit. Mitte våra bemödanden biifva af verkligt gagn för -fäderneslandet. Uti E. K. M:ts händer är nedlagd den makt, att till lefyande verkställighet bringa de beslut, R. St. tagit och E.K. M. gillat. Båda statsmakternas sammanstämmande beslut äro oftast blott ett angifvande af den riktning, hvaruti Styrelsens verksamhet skall framgå; de blifva oftast icke den verklighet, som åsyftats med dess fruktbringande och rika följder, förr än Styrelsens åtgärder utevcklat tankans hela tillämplighet och ingjutit öfvertygelsen derom uti statsförvaltningens alla grenar. : Uti E. K. M:ts händer är äfven nedlagd makten, att antaga eller förkasta de förslag, R. St. uppgjort, i afseende på rikets allmänna hushållning, de anmärkningar R. St., i afseende derpå, i underdånighet framställt. — Dessa förslag och dessa underdåniga önskningar äro många och vidröra vigtiga ärenden. Under en långvarig fred, som E. K. M:ts vishet oss beredt och den gudomliga Försynen låtit oss njuta, hafva våra inre samhållsförhållanden fortfarande utgjort föremål för en forskande uppmärksamhet, brister och ofullkomligheter deruti blifvit mer och mer kännbara, alltsom de för begreppet framstått, mer och mer tydliga och klara. Under alla tider bafva de nya generationernas sinne och föreställningar i någon mån varit i strid med de äldres vanor och grundsatser, men endast vissa tidpunkter har det varit förbehållit, att inse och medgifva behofvet utaf allmännare och större förbättringar uti de författningar, som bestämma alla enskildes dagliga och stundliga förhållanden till hvarandra. En sådan öfvergångstidpunkt är vår, och det är med högsta förtroende, till E. K. M:ts visa ledning, som R. St. vid denna Riksdag öfverlemnat till E. K. M. deras underdåniga önskningar, i hänseende till den utvidgade näringsfrihet, som måste åtfölja civilisationens mera allmänt utbredda upplysning, den folkunder visning, som ökad folkmängd och ändrade lefnadsseder gör nödvändig, den kommunalstyrelse, som vi hoppas, skall befordra gången af socknarnes gemensamma angelägneheter, den fattigvård, som vi ansett tarfva mera bestämda föreskrifter; de anstalter, hvilka blifva erforderliga för inskränkning uti jördafsöntess ——-——-—L--0—-RO OO OO