Aftonbladet – 17 juni 1841, sida 2

— sedan hon hjertligt kysst sin man, förvissad, att han handlade rätt, skyndade hon att fullgöra sitt bestyr för dagen. . Det var en Söndag i Oktober, stormarne rasade, regnet slog våldsamt på fönsterrutorna, Firman påtände sin stora pipa, satte sig i soffan att slumra efter måltiden, Waldenborg och Emili sulto vid fönstret och hade ännu många osagda ord till hvarandra, ehuru det vigtigaste var afslutadt, under det den omtänksamma modren fortfor med rangeringen för aftonen, oeh hon yttrade ofta sin fruktan, att det elaka vädret skulle minska der samling af vänner, som hon väntade att deltaga i den lycka, hvilken hon med de sina så innerligt värderade. Ändteligen församlades sällskapet; ingen anade anledningen till högtiden, förvånade sågo de på hvarandra då stadens kyrkoherde förkunnade den, genom välsignelsens uppläsande öfver det unga paret; han satte en dyrbar ring på Emilis hand och önskade en oafbruten lycka; föräldrarne följde hans exempel och på lika sätt samligen af de bjudna gästerna. . Fru Firman benämndes alltid för en god och skicklig värdinna; men denna afton hade hon öfverträffat sig sjelf, så påstod en och hvar vid sällskapets upplösning. Det var sent på natten, det rysliga vädret fortfor; men det oaktadt kunde några vissa fruar icke underlåta, att meddela hvarandra silt kors bevars, det skulle jag aldrig hafva anat och sett; men hvad tänker den hyggliga karlen på? att gifta sig med den fattiga Firmans dotter, 0. s. v. Det förstår sig, att alla dessa fruar egde till äktenskap lediga döttrar, hvilka lika med mödrarne, funno denna gåta outgrundlig. Måndags morgonn hade ovädret stillat sig. Waldenborg kom hem för att taga afsked af sina vänner, emedan hans tjenstbefattning Påkallade hans närvaro, Han lofvade att återkomma till den snart instundande julen; fru Firman