Aftonbladet – 10 oktober 1840, sida 2

tigaste prelimiaär-frågam är huru ett sådant med bopp om framgång må kunna uppgöras. KonstitutionsUtskottet befinner sig, i anseende till sitt inskränkta antal ledamöter och sina mer än andra Utskott från Stånden afskiljda ställning, uti en mindre fördelaktig belägenhet, för att vinna kännedem om de serskilda opialonerna inom RiksSiånden. Det torde derföre föga kunra begäras, ast derifrån erhålla en fullständig vallag, som tillfredsställer åem alla, och ännu mindre torde des låta sig göra, att inom mågot RiksStånd vid betänkandets återremitterande uppgöra en sådan. Jag har föreställt mig, att tjenligaste utvägen skulle vara att RiksStånden återremitterade betänkandet med några, såsom deras gemensamma tankar förklarade allmänna satser, såsom tf. ex. allmänna val till någon del modi:fisrade genom klass-val, 2:ne kamrar, m. fl. i öfverensstämmelse hvarmed nytt försleg borde uppgöras af Utskottet, som derefier, på grund af 36 S R. O. i anseende till detta ämnes omfattning och vigf, anhölle om ett förökads antal ledamöter, t. ex. 9 af hvarje Stånd, hvarigenom U:skottets hela personal blefve 60. Om sedermera detta Utskott till förslagets diskuterande begagnado den inre delen af denna sal, hvartill jag föreställer mig att mitt Stånd med nöje skulle samtycka, och den öfriga delen af rummot uppläts för samtlige öfriga Riksdagsmän, hvilka såsom tysta åhörare ville bivista öfverläggningarne, så skulle Utiskotts-ledamöterna troligen från dem, emellan sammanträdera, erhålla mången ledande upplysning, och sålunda tror jeg det för Utskottet skulle blifva möjligt att fortgå i sitt arbete med kännsdom af deras åsigter, hvilka komma att bedöma detsamme. Slutligen vågar jag höja min ringa röst, för att åt samlige Herrar Stånds-lsdamöters uppriktiga behjertande anförtro det stora föremåles. Framgång kan visserligen ej vinnas, utan att någon hvåk uppoffrar större slier mindre del af hvad han helst skulle önska. För att erhålla ett godt, måste man afstå från ett alltför ifrigt förfäktande af det förträffl:ga. Måtte ingen, genom ett för mycket envist vidhållande af någon favorit-ide, förhindra den samverkan, som här, om någonstädes, framför allt måste sökas. Sträfva vi från alla båll allvarligt och uppriktigt till målet, böra vi hoppas att kunna ernå det. Vore det ej en stor och skön tillfredsställelse för en hvar af oss, att hafva bidragit till det stora verkets fulländande, och skulle ej detta öfver vår åldrige Konungs sedmare år sprida en glans, värd att jomföras med den ära, som emstrålade början af Hans Svenska verksamhet. —vR RT VN