tånkande. Den gamla käringens anlete är, som läsaren vet, redan i sig sjelf icke för vackert; men när hon, såsom det skett i gårdagsbiadet, börjar grina och räcka ut tungan åt folk, hvarunder de breda mungiporna draga sig ända upp emot öronen, då påminanes man att hon är en verklig apacka,. För öfrigt bör den olåt, hvarmed hon beledsagar sina grimaser, icke förundra någon; den påminner eadast om en händelse, som passerade bär i Stockholm på en maskerad för några år sedan, och som vi nu vilja berätta. Uti Westmanland var för 40 aå 492 år sedan en Landefiskal vid namn Engstedt, söm stammade mycket, men tillika var känd för sina qvicka infall. Denne kom en dag resande till hufvudstaden, och som han ej hade något annat för ögonblicket att göra, gick han upp på maskeraden, som samma afton gafs i Operahuset, klädd i sin gråa ressyrtut sådan som han komrnit till staden. Der satte han sig på en bänk, men antingen det var trötthet af resan, eller att han ej funnit sig serdeles intresserad af sällskapsnöjet, neg af, han somnade och började äfv:a snarka något hörbart. Dåvarande Polismästaren, Hr Uuderståtbållaren af Wanqvist, som äfven var uppe på maskeraden och fick se den för bonom okända omaskerade, storväxta fisuren i den simpla kostymen, sofvande, tgeodde förmodligen, att det var någon person som ej egentligen hörde till sällskapet, väckte derföre på honom och sade: Min herre, det passar sig icke att sitta här och snarkap. Engstedt lyfte upp ögonen, såg på Underståthållaren, och svarade honom helt lugnt: D-d-det hör till mia roll, min herrel — aJaså, det var en annan sak, svarade Hr af Wanqvist, cgå då på. Sammalunda kan Minerva också svara, om någon förebrår henne, att hon skäller på det nuvarande KonstitutionsUtskottet och den aktningsvärde Professor Bergfalck: D-d-det hör till min roll, min herre!x aa ni RR AR AR RK