Aftonbladet – 31 december 1840, sida 2

tellektuella bildning, är det icke tillräckligt att länge hafva lefvat tillsamman med honom, samt att vara hemmastadd i hans språk, för att rätt kunna fatta fulla betydelsen af de ord, hvarmed han uts trycker sinaätankar; utan man måste äfven med honom hafva likartade sensationer och begrepp, — ja, snart sagdt — samma puls; och detta identifierande med Indianen kommer slltid att felas oss; ty så olika elementer kunna icke af menniskoviljan tempereras till lika gradtal. cIndianen har ett eget sätt att betrakta skapelsens högre föremål. Man ser honom stundom sittande flera timmar på jorden, med armbågarne stödde mot knäna och hufvudet mot kinderna, i framåt lutande ställning, stirrande med ögonen på ett skal eller ett blad, och fördjupad i betraktelser. Han rusar stundom upp under förfärliga rop, och slår sig mot sidorna under alla tecken till vansinnighet, men återfaller igen lika hastigt i sin förra allvarsamma ställning, och då ser man hans ansigte öfverdragas med sorgens moln — eller rättare, hela hans utseende antager en mystisk dysterhet. Begynner han då att tala om den store Anden, om menniskan, om döden eller lifvet, — så äro hans uttryck fulla af djupsinnighet, så väl i anseende till hans mystiska mimik, som till de bilder, hvarunder hans rika inbillning framställer dessa objekter. — Och, besynnerligt nog, denne varelse kan ändå icke kombinera tvenne positiva idter; det skulle t. ex. fordras åratal, för att lära honom räkna till tolf. — NB. med bibehållande af hans frihet och lefnadssätt. Han är oförmögen att styra eller cons dämpa en enda af sina passioner; men han är enkel i uttryck, gå ban vill beskrifva sina känslor. Om man talar till honom om hans son, lägger han sin hand på hjertat, och säger: aDet är en frukt, som härifrån fallit på jorden. Talar man om rågon af hans hustrur, säger hen: Jag har valt henne ibland hundrade;, — men för en sup bränvin är han färdig att sälja både son och hustru, och för en till — mördar han dem inför edra ögon. Religion, politik och mennistokärlek hafva under tvenne sekler lika fåfängt blifvit använda, för att civilisera Indianerne. Vilden irrar i ekogarne, dör i fångenskap, eller borttrånar i de f. d. Spanska städerna; men öfverallt är han sig lik, alltid trogen sina förfäders seder och vanor, och beständigt plågad af en dyster aning om sitt slägtes snara utrotande från jorden. Dessa folks öde synes vara att blekna och försvinna för civilisationens ljus. Deras dödlighet är här i lika tilltagande, som i Nord-Amerika, i samma mån, som Europterne tränga djupare in i landet, man bar svmärkt, att på de sednare tjugu åren mera än hälften af hela nationer försvunnit; och man kan med vizsshet antaga, a:s om kundra år bärefter det icke skall figrnas någon enda Indian qvar i hela Amerika. Förundrade skola våra efterkommande då fråga, hvarföre dessa menniskor icke mer finnas till. — Vittnen till en kel befolknings försvinnande kunna vi ännu tala om dem, som äro qvar, men snart skola äfven dessa få saknas för våra forekningar; ty en osynlig kreft likasom förföljer och tillintetgör dem. BESATT VR AE TITS SKIP