Aftonbladet – 31 december 1840, sida 2

j MAST AM: VM SOVvVv SATA BSREFPRt PA MI 8 omgifven bana, för att med lansarne upphemta de flera ringar, som voro upphängda öfver densamma. i Ordentlige domare voro härvid tillstädes, hvilka åskådare uppfyllde dervid luften med sina bifallsrop. På något afstånd ifrån denna bana såg man en ung gaucho ridande på en cavallo chicaro (vild häst), hvilken dervid gjorde alla möjliga språng, så väl åt sidorna som 1 luften, för awt göra sig ledig ifrån sin ryttare; men denne satt gandel. Annu iöjligare föreföll mig ett annat uppträ-! des man införde, nemligen, på torget en vild tjur, äfven beriden af en gaucho; tjuren hade dervid högst löjliga rörelser, vrålade ilskefuilt och kastade sig stundom omkull, då ryttaren för en stund mäste lemna honom; men så snart djuret åter kom sig på benen, hoppade denne åter på dess rygg, hvarefter tjuren ånyo började hoppa och galjudda skratt ännu mera retade honom. Buezos Ayres, med dans, små maskerader, vattenoch ägg-kastning m. m. Isynnerhet blefvo de hus fruntimmer bodde. Dessa togo väl sin tilidykt på grannarses anfall; ty stora högar af med vatten dig styrka på damerna öfverkastade de förrädiska bomberna. Vid sådana fester deltaga alla klasser folz, gauchos, negrer och indianer. aNegrerne, hvaraf en stor del här äro frie —resten slafvar — äro isynnerhet begifna på röjen. På en öppen plats vid den södra stads-muren ser man dem alla söndags-eftermiddagar församlade i serskilda grupper för hvarje serskild nation, sjungande sina wisor och dansande sina besynnerliga national-danrsar. aIndianerne äro skygga och mindre böjda för offertliga nöjen; de bära slafveriets pregel i sina anletsdrag och hafva svårighet att kunna vänja sig vid det socia:a lifvet. De fleste indianer, man nu finner i Montevideo, äro fångar, tagne från en stam, som mredsatt sig på la Banda Oriontals gebit, och hvilken af republikens nu varandge chef, Don Fructuoso Rivera, år 4831 blef förstörd. Jag som blef begagnadt, när de togos och deras stam förstördes. Charrua-Indianerne. aCharruerne äro förträfflige ryttare. De kasta sig med snabbhet på hästen, hvilken de styra medelst en under dess käke knuten rem samt bruka hvarken sadel elier täcke. De begagna icke Europeiska vapen; en lans, el lazo), las bolas och stundom en knif, utgöra alla deras vapen. aDe äro fulla med ohyra; och, som deras qvinnor sällan tvälta sig, kan man ej föreställa sig något mera vederstyggligt och osnyggt djur i naturen. Då dessa Indianer till det mesta lefva af hästkött, smörja sina kroppar med detta djurs fett, samt hölja sig i dess råa hud, så ger detta dem en stank, som man känner på flera hundra alnars afstånd. Detta oaktadt, har naturen begåfvat dem med en reslig och vacker kroppsbyggnad. Kasiken Brown var omkring 13 qvarter lång, med väl proportionerade och ovenligt muskulösa lemmar. Deras färg är rögbrun,f ögonen små och svarta, samt begåfvade med den skarpaste syn. Tänderna äro hvita och vackra, händer och fötter välskapade, samt låret svart, sträft ech glänsande. De hafva intet skägg; deras uppsyn är vild, och ett uttryck af elakhet är tecknadt i deras ansigte. De gifta sig ganska unga, taga flera hustrur, men en qsiana har aldrig mer än en man. Dessa äktenskap fordra blott föräldrarnes samtycke, ech skilsmessa är lika tillåten för båda könen. — aDeras föda består, utom hästkött, äfven af oxoch kokött, samt strutsoch rapphörsägg, och deras favoritdryck är det såkallade chika — ett slags cider af jäst honing, örter och vatten. Deres boning utgöres ef några uppresta grenar eller störar, betäckta med hästhudar, hvilka de föra med sig på hästryggen, då de draga i fält eller eljest ombyta vistelseort. Då en far, en make eller en giftvuxen bror dör, afskära döttrarna, hustrun, hustrurna eller systrarna en af sina fingerleder; hvarvid de begynna med lillfingret på den venstra handen ock sedan fortgå med hvarje finger för hvart sådant dödsfall, som inträffar. Derefter genomsticka de sina armar och sidor med den aflidnes lans cch förblifva sedan i två månader i sime kojor, hvarunder de åtnjuta ett knappt underhåll. Mänrnerne deremot anlägga icke någon sorg efter sina hustrur, men efter en fars död låta de fullväxta sönerne ränna ett rör genom den köttiga delen af armen ifrån handlofven upp till armbågen, hvarefter de tillbringa den första natten ända upp till bröstet uti ett hål i jorden; dagen derpå uttaga de röret, och svälta sedan i tvänne dygn, hvarefter de i 40 å 42 dagar lefva på knapp föda; och dermed anses sorgtiden vara full. ändad. aCharrua-Indianerne hafva fordom utrotat stammarne Joros och Fohanis, hvilka förut bebodde den norra delen af la Banda Orimtal, hvarefter de förenade sig med Minanis-Indizsnerne; och utgöra numera dessa båda stammar tillsammans ett obetydligt folk, hsyilket inom kort torde försvinna ifrån jorden. aOaktadt men en längre tid vistats ibland desse och andre Syd-Amertikanske Indianer, blir det ändå alltid svårt att om dem formera sig ett riktigt begrepp. Man skall alltid finna något hos dessa naturens barn, hvarför den civiliserade menniskan icke kan göra sig reda; och deras organisation för tarka och intryck skall alltid för främlingen förbiifva en hemlighet. För att fullkomligt lära känska stadigt qvar, ehuru han icke hade någon sautdelade de vunna prisen, och en brokig mängd af loppera emellan folkskarornma, hvilkas rop och högaKarnavalen firades här på samma sätt, som il bombarderade med ägg-kastning, uti hvilka flera las axzoteas, men der voro de åter blottställda förl fyllda ägg voro samlade på de omkringliggande hus-taken, och der fanns alltid en tillräcklig besättning af gamle och unge män, som med väli de offentliga nöjena; man ser dervid på gator och torg ett brokigt hvimmel af både bättre och sämre l säg när dessa fängar infördes till Montevideo och delade invånarnes förbrytelse öfver det brutala sätt, : Uh -—pp mÅmm -——AAA oh OA ET rf) en Fr MM IC AA na