Aftonbladet – 6 december 1839, sida 2

SM ocj ollllt, SHUNC OTOPRSaniDld StUumfat UCI inom: hon utvecklar hos både nationer och individer tillgångar, hvilka de förut icke anat och, stormens afbild, är krigaren och eröfra. ren, lik stormen omedveten derom, mänger gång en välgerning för den stagnerande tiden en nödvändig länk i händelsernas kedja och dess period, ehuru stundom ryslig och förfirande, likväl minnesvärd, lärorik och negatift ibland äfven pesitift, gagnande. cAndre regenter hafva, utan att egentligen kasta sig i stridernas larm, sökt utsträcka sitt lands betydenhet på statskonstens säkrare vwväg, blandat sig i grannars angelägenheter, utöfva! ett mägtigt inflytande derpå och sålunda ingri , pit i sin tids bändelser på ett välgörande eller I förderfligt sätt; i mån af deras begrepp och Ilynnen. Äfven under dem har nationalstoltheIten känt sig smickrad och deri funnit en er,sättoing för andra intressens åsidosättande. Mar ihar tyckt det likväl vara något att tillhöra ett : folk, hvars styrelse äger en sådan tyngd på staternas vågskål; trösten har icke varit seri deles rik och redbar, men den har dock veri! I någon. I cÅter andra hafva satt sina staters väl iden fredliga glansen af konsters, vetenskapers, hanj telns och industriens befordran, sällan någon 1 alla tillsammans, merendels ensidigt i blott Iden enas eller andras. I förra fallet ba de J förenat sina namn, såsom mecenater och bhbeskyddare, med de stora namn, som mennisko, svjllet räknar bland sina prydnader, och denna glans har öfverstrålat månget misstag, mången våldsgerning, mången försummelse af nationernas rätt och bästa. I det sednare fallet — loch detta har varit ej blott det sällsyntaste, utan äfven, märkvärdigt nog, det, hvaråt både ,saratid och efterverld vanligen minst och sedI nast gjort rättvisa — har lyckans och trefnaI dens frö uppspivat i deras väg och en grund I lagts till kommande storhet och kraftutveckj ling, hvarom grundläggarne sällan gjort sig någon föreställning, cch hvaraf de nästan aldrig kommit i åtnjutande. cFörändringar och förbättringar i lagstiftningen, administration och allmänna inrättningar hafva varit föremål för några regeringars verkseambet. Da bafva dervid mången gång rönt motstånd, misskännande och fienilighet al det gamI las anhängare, som de rubbat i sin hvila, eller I hvilkas fördomar de stött, och deras verk, anangripet och förkättradt af batet, egennyttan, skråintresset och inrotade begrepp, har först sent blifvit erkändt ech burit frukt för deras länders välstånd och lycka. aPartier hafva söndrat stater, någon viss kast utöfvat ett förtryckande välde öfver de andra och öfver savhället. Dessas utrotande, jemlikhetens återställande eller införande inellan de serskilda klasserna, Konungamak:ens tryggande mot faktions-andan, för att kunna rågot verka till folkets bästa och statens lugn, har då blifvit regeringens ögonmärke och det mil, dit hon sträfvat. Detta har icke alltid kunnat ske på lugnets och den fredliga reformens väg, och försöken, lyckade, hafva följts af ovilja, hat och smädelse, hvarmed de slagne hämnat sitt nederlag, och, misslyckade, ej blott krossat regeringens politiska existens, utan älven för en lång tidsföljd stämplat dess namn i historien med brottets och vanärans fläckar. eAlia dessa serskilda regeringar hafva ej kunnat vandra till sitt mål, utan attråka på afvägar, utan alt hegå misstag, utan att förbise pligter och förnärraa intressen. Da ba velat ända-j roålet, de ha derföre också trott sig böra vilja medler; de haförblandat det helas väl med de-: taljens; de ha isynnerhet velat undenrödja motståndet och dervid icke alltid gjort sig reda för hvad detta motstånd var. Merendels her den) fria tanken och dess yttrande varit det de, mest fruktat. De ha ej insett, att hon skulle vara deras tillförlitligaste bundsförvandt, om de! ingo den rätta och nationella stråten, och d i ha endast märkt, att hon olägligt ställde sig. cmot deras afsigter, alt hon ville lägga ett band 3 utöfningen af deras vilja, och de hafva, ofta hata eHer frukta henne, likväl trott. för att icke af henne fra huniro. Personer och lagliga former hafva stått dem i vägen; de hafva derföre trott sig böra undanrödja dem, utan att alltid derföre hysa hat mot dem eller tyranniska afsigter. Man har således icke sällan att förebrå! dem egenmäktighet, våldsamhet, misskännande af folkets verkliga väl i ett eller annat hänseende, i mån af de olika synpunkter, hvarunder de betraktat det. Segraren och eröfraren har försummat hela den inre styrelsen; den herrsklystne statsmannen har glömt hushållning och lagskipning för det hans blick varit rigtad