Aftonbladet – 6 december 1839, sida 2

IK. H. Kronprinsen. — Hans Exe. Herr Grefve Brahe gaf i förr. går åter en stor, middag åt armeens Fullmäktige, för att taga afsked af dem. — Vid Hri Fullmäktiges föregående afskedsuppvaktning hos H. M. Konungen, täcktes Hans Maj:t i nåder gifva hvar och en af dem en kyss. I BIDRAG TILL SVERGES HISTORIA EFTER DEN 35 NOVEMBER 12810. SEDNARE DELEN. Den, som genomläsit detta arbete, torde ej drega i hetäntande, ait erkänna det såsom det vigtigaste, som, i hänseende till historien om dea närvarande tiden, någonsin lemmnat bokpressen. Detta är reden allmänt erkändt, hvad förra delen beträffar, hvaraf tvenne upplagor redan äro spridda. Men om man i denna förra del, genom de deri utförda facta, hufvudsakligen får ett åskådligt begrepp om den moraliska halten af styrelsens anda och karakter ådagalagd, till rättvisans skipande i vissa politiska mål m. m., och detta begrepp måste blifva outplånligt i samma mån, som de omtalade facta äro obestridliga och grunda sig på officiella handlingar; så lemnar den Bu utkomna sednare delen de mest rikhaltiga ämnen till bedömande af styrelsens statsmannaförmåga och insigter såsom utöfvare af den ekonomiska lagstiftningen, och öfver dess förhållande till Rikets Ständer. Det torde derföre ej illa upptagas, om vi gå något utförligare till väga med vår anmälan af denna del af arbetet. Men för att kunna öfverlemna oss deråt, och tillika sedermera vara kortare, anse vi oss böra till en början här införa ett utdrag af författarens inledning, emedan det angifver hans utgångspunkt, och dessutom innehåller reflexioner, de der förtjena att läsas, äfven såsom ett helt för sig: aHistorien förvarar några kolossala namn bland den ofantliga listan af folkens styresmän: en Aristides, en Timoleon, en Washington, dygdise och flosofer, beklädde med makten och, trots af henae, bibehållande sina förra gr ndsatser. Dz: äro mönster till eftersyn, mer man bör mera Önska, än hoppas, att finna deras likar. Minst af allt få de sökas på thronerna. Do hade till alla öfriga mått af lycka, som voro dem beskärda, äfven det, at: hvarken vara födde till väldet eller att upphöjas till ett sådant för lifstiden och kringhvärfvas med alla de frestelser, makten, omgfningarnas förgudning och folkens obetärksamhet bereda de ofta beklagansvärda varelser på thronerna, som tro sig så stora, och somii sjeliva verket ej sällan just derföre äro så små. Hvem våger förutsäga hvad de i sådan händelse skulle blifvit? Visserligen hafva thronerna egt en Trajanus, en Alfred och en Gustaf Wasa, man skulle kanske kunna tillägga: en Gustaf Adolf och en Fredrik af Preussen; men desse äro undantag, och ingen allmän regel kan göras efter undantagen. Det är bloit efter regeaternes medelklass man kan bedöma de systemer, de vanligen följt och de fordringar, man har rätt att göra sig på dem, som vilja räknas tillide bättre. Det är en allmän, beklaglig, men likväl lätt förkilarlig iakttogelse, att politisk storhet och noggrann vård om folkets rätt och frihet nästan hus ingen regent låtit förena sig. Kvraftens känsla uppreser sig emot de minutiö:a former och de ofra smiet tiga fordringar, som lagarne och lagligheten medföra, Tilliggom de. olika begrepp och böjelser, som varit rådande: hos regenterns samt Udsförhållanderna och de-j: ras inflytande på dem. Vamniigtvis äro de födde! elier ärfilige monarkerne böjde, att i mer eller mindre man förblanda staten med sig sjelfve, och att vilja forma densamroa efter sina åsigier, samt att se folkets ära och sällhet i hvad! de betrakta som sina Cen? . Detta är i någon . ån ursäktlig tt Förör det allmännas väl, 3, tyckenas och sinq te för folkets önskar och lindets nytta, är en vacker fras, som minga fört på tungan, men som i handstö ör ällsyntheter. har kanoch en 4 kl nmodig än iz, kraftfull och beslutsam. ganska begripligt. Naturen har lynnen och böjelser, sia eller ett ledt deras ställ ande i De kunna ej förändra den förra; de söka derföre att efter henne lämpa det sednere. Man: har således sett regenter sätta statens storhet! i segrar och eröfringar, någon gång utan plan och utan mål, kämpande för stridens skull, för nöjet af slagtningens larm, af framgångens vilda iubel, oftare för utvidgandet af sitt område,