Aftonbladet – 6 december 1839, sida 2

1ISCHO IDICULN dill SJU va Dotfranid Sia SV: Sådane. Från vaggan omgifven af alla maktens förförelser, måste man snarare beundra menni-.skonaturens outtiömliga förmåga, som af dessa så bortskämda och förklemade lyckans skötebarn likväl stundom dansat kraf:fulle, verksamme, för sina pligter känslige män, som frivilligt unI derkastat s;g arbetet och mödan, som egnat hela sitt lif, alla sin själs och kropps krvafter åt deras kall, och som ensamme äga anspråk på läran af allt det goda de gjort, under det för hållanderna måste bära skulden för felen och förvillelserna. Folken, som verkligen nöja sig ;med miadre än man skuil: förmoda och mani allmänhet vill medge, hafva, för den be;ömvärda afsigten, ursäktat bristerna, och för hvad deras regenter gjort, förlåtit hvad de försummat. De hafva i detta fall, lika den store dumaren öfver verlden och dess innevånare, hållit dem räkning för viljan, det enda, som är m2cniskans eget. Man kan bos hvar och en af dera, under det man ogillar förseelserna, likväl finna tråden till deras handlingar, systemet de följt, målet dit de syftat, och om historien bos dem anträffor något godt och berömväör t, läxger hon det på rättvisans vågskål och bestämmer deras värde i mån af dess vigt. De blifva inga idealer — och huru oändiirst ioskränkt är icke idealernas antal, om det ens är något! — De blifva bristfälliga menniskor, men bos hvilka det likväl är glädjande att igenkänna en vacker sida af menniskonaturen. En stor mängd regenter hafva imedlertid funnits och fingas kanske än, om hvilka intet af allt det ofvannämnda goda kan sägas, som haf: ingen plan för sin styrelse, intet mål för sina bemödanjden mer än det alldagliga, som den stora massan äger, eller att göra så litet som möjligt, och njuta så mycket som möjligt, att vegetera fram sit lif bland röjan och tidsfördrif, småaktigt afund juke om en makt, som de et kunnat bepsgna, envise iom prerogativer, hvilkas motsvara: de piigter de jhvarken tänt eller vårdat, fordrande allt af folket, medgifvande det ingenting, föraktande dess rätt och ;darrarde för den rinsta uppenbaretse af dess vilje, utan kraft att handis, utsn förmåga att urskilja joch bedöma, ej hstande det goda, ej älskande dey ionda, men görandea det, som föll gem beqvämast, utsr ära under sin lefnad, utan namn efter döden, I men ursäktade af sin börd, sem gjorde dem till konungar, under det egenskeperna anvisade dem på, den ringa arbeterevs plats. samt at folkens lång modighet, försoffoing och okurnighet, som fö dragit så beskaffade styresmär. Anmärkom likväl, att de alla varit födde regenter och iust derföre kunnat blifva sådane. Stiftarena af ätter, dem valet eller cröfringen lyftat på tbronen, hafva måst med någonting rättfärdiga sin besittning, genom bragderna åtkomsten eller genom en nationell statskonst ägandet. För ati stifta en dynasti, borde man vara en Cyrus; endast i en lång fölid af födda efterträdare kunda man blifva en Särdanspalus. Det är tydligt, att folken alltid hafva större amspråk på den valde, än på den födde regenten, på den, som genom egna åtgärder, de vare sig krigiska bragder eller statshvälfningar, ställt sig i spetsen för dess angelägerketer, än på den, som härkomstens tillfällighet lyftat dertil. De mäste förutsätta, att den stadgade mannen icke sträfvar till ctt välde, eller ens emottager det, som erbjudes honom, innan han gjort sig sielf reda för dess betydelse, för de pligters vidd han ikläder sig och för sin förmåga att emotsvara dem. Ilan har blifvit vald för det man ansåg honom vuxen det vwigtiga kallet; bsu börsarmade kallelsen, emedan han med ja besvarat folkets frågor: om han förstod hvad den innebar, om han ville och kunde uppfylla de nya förbindelserna? Den födde regenten åter blef det utan sitt förvållarde, hade ingen röst att afgifva i f.ägan om sin, behörighet, kände den icke sjelf och lärde, just genom hbärkomstecs olägenheter, kanhända aldrig känna den. Mången gång blef han af denna härkomst till sin olycka släpad upp på en böjd, der det svindlade för hans svega bufvud, der bans sjuka ögon bländades af en glans, som afhöll bonem från att nigovsin se föremålen i deras sanna former och färger, der alt bidrog att nedtrycka, förvilla och förslöa honom, bide ärendernas vigt och mångfald, intressenas olikhet, smickrets giftiga inga, egna passioners retelse, i förening med det yttre tvårg, hen så ofta nödgades på!ägge der, der han cj bade kraft att bära makten och ej kraft att försaka henne, der ban, om han förstått sig sjelf och sin verkliga fördel, skulle med glädje utbytt kronan mot den ringa lotten af det borgerliga lifvets stilla trenad, och der folket beklagar sitt öde att hafva fått en gåden regent, icke mindre mäste bekloga horom, som hvarken kan blifva lycklig sjelf eller göra någon annans lycka. Detta onsturliga förbälonde, hvartill vi i sekler varit vittne och öänvu äro det, får su kningen af de stora förvillelser, samhällsinrättningen låtit komma s , just då kon velat vara som klokast och mest iörutseende, detta förhållande, som okunrighet och diehet i förening stiftat, bortfaller likväl elldeles, är frågan är om den valde regenten el stiftaren af em ny dynasti, Allt det, som ur ar den irftlige, gäller ej för honom. Man bar att af hönom fordra, att han åtminstone skal! stå i bredd med sin tid, att ban skall hafva uppfattat dess anda, och man har rätt att tadia honom, om hen ej uppfyller dessa fordringar. Han har då besvikit folket med löften, gom han ej enade hålls; och med förespeglingen af insigter och egenskaper, som han antingen icke ägde eller som han ej ärnade använda i enlighet med sitt åliggande, När man vill bedöma en regent eller en styrelseenaok. får man slutligem, såsom vi förnt anmärkt,