Aftonbladet – 2 december 1839, sida 3

terligare, 1:0 aut den afria presser. mycket väl vet, l alt så många klippor ligga i fervattnet, emot hvilka planen kan stranda, att den högst sannolikt också kommer att stranda på någon afdem. Att här uppräkna dessa klippor, faller oss icke in. 2:0 Att det är så godt som såkert, att besagde :s användarde, på det uppgifna sättet, aldrig varit oppositioneus verkliga plan. Den hade då säkerligen icke blifvit tröskad och harpad så i oändlighet uti tidningarne, och det så långt före riksdagen. Den förborgar ofelbart en annan, som kan befrämjas genom samma operationssätt, men som skall hållas hemlig — om den kan — intilldess trumpeten låtit höra sig. Huru många af de skrikande tidningsredaktionerne veta härom, och huru många af dem gå med skygglappar för ögonen, under det de skrika, må lemnas derhän. Att någonting annet ligger på boltsen i giaset, än det som flyter ofvanpå, det lider intet tvifvel. Vi hafva visst icke hört glunkas i det:a hänseende, hvarken om elior hvad; men det behböfves icke heller, ty på en luggsliten rock räknas lått trådarae. Med aldrig så litet uppmärksamhet och sagacitet kan den, som vill taga reda på seken, icke heller undgå att finna den, och med den ringaste grad af habilitet drager man ett streck öfver hela räkningen. — Att för öfrigt oppositionen är längt ifrån att hälla sig förvissad om den erforderliga pluraliteten, för att uträtta stora saker, det är klart af artiklarne i dess tidniagar om riksdagsmanocavaler, och af Aftonbladets började och till vidare fortsättning utfästa terrorism emot den representarmt, som vill vara sjelfständig och besöka de sällskap honom lyster. Denna terror.sm och allt annat oaktadt, kan det väl komma att vid riksdagens början visa sig, hvad oppositionens pluralitet angår, att icke allt är guld, som glimmar; och om man derjemte betänker, hvilken styrka ligger för hvarje regering redan deruti, ait den existerar, samt huru mycken tilltagsenhet och klokhet förenade fordras å den ena sidan, för att störta en sådan, och huru stor och eerhörd oskicklighet fordras å den andra sidan; för att låta störta sig, så torde man väl medgifva, hvad vi längre ofvarföre förmodads, att det kanske icke ens för det så kallade asystemet,, hvarmed väl egentligen torde menas personer, är i sjelfva verket så farligt. Om personer gifvas, som förlora koncepterna och tro, att yttersta domen är för dörren, så gör det icke så mycket till saken, allenast man håller der ifrån att tala derom, att begå obetänksamheter och inkonseqvenser, cch att fraternisera med de fiendtliga förposterna, för att vinna pardon vid det befarade nederlaget; ty andra finnas säkert, som tänka, observera och beräkna, i deras stålle som hafva skälfvan, och i sådana förhållanden är det på tankan, skarpsyntheten och kombinationsförmågan, som allting ankommer. i I Så mycket denna gången, om den förmenta vat-j iunöden. j Det är naturligtvis icka oss, det göres behotj att närmare undersöka huruvida skriftställa i den Götheborgska Hoandelstidningen har rätt i sin förmaning om Minervas bergningsförsök för sig sjelf eller någon annan. Det må i detta hänseende vara tillräckligt tröstande att få veta af henne sjelf, det hon i ingen händelse ämnar följa med ner i djupet, äfven i fall det s. k. systemet skulle utsätta sig för att drunkns, och det uppgifna skälet, nemligen att hon då är för svag att berga det, är på en gång så sanut och så talande, att man ej kan undra om hon följer den hos alla lefvande varelser och kreatur medfödda instinkten att sörja för sitt eget lif så länge som möjligt. Man känner det gamla ordspråket: Ingen bror i hafvet, och dessutom hörer väl Minerva efter sin art, till den sortens: folk, csom icke pläga drunknan. i Imedlertid framskymtar genom andra punkter i artikeln en viss generad och mindre behaglig sinnesförfattning af det slaget, som uppstår, då man vill hålla god min i elakt spel. Det uttrycket t. ex. aså framt icke Konungen sjelf skulle vilja göra sina yrande undersåter lill nöjes, innefattar en hel bekännelse i afse-! ende på opinionens närvarande ställning; och sjelfva de i siutet meddelade trösteorden, aatt det fordras en stor och oerhörd oskiecklighet hos en regering, (ett statsråd?) aför att låta sig störtas, samt den deraf föranledda uppmaningen att hafva godt kuraga och icke låta öfverfalla sig af askälfvan, har någonting litet triste med sig, emedan det visar, att man är HH minen, som när man biter uti ett surt äpple. Guvernantens uppmaning fill sina pupiller, calt ej hegå obetänksareheter och inkonseqvenser,, bär, vid sådant förhållande, vittne om ett nit och en omvårdnad, för hvilket pupillerne säkert skola hålla henne räkning. Hvad ändtligen beträffar den tiden, då Minerva skulle komma att blifva oppositionstidning, som hon sjelf säger komme att inträffa, i fall landet skulle råka att få en liberal regering, så är kanske bäst att vänta med utlåtandet öfver den lycka hon dermed kommer att göra, intilldess det sker. De profbitar af detta slags opposition, som vankats i den med så mycken urbanitet redigerade Polyfem, eller i Minervas vackra beteenden mot Brukspatron Petrå, Grefve Anckarsvärd med fiera, kunde möjligtvis redan kommit allmänheten att förlora smaken på den rätten. Allt detta nämne vi dock, såsom sagdt, en-. brydd i !ägret, och någonting af den der sorts