Aftonbladet – 2 december 1839, sida 3

draga3 1 cjupeti. Hon skulle på det sattet 1 san-j ning valt, alltifrån början, nägonting helt annat; än den bästa delen. I Med erdet asystemet må nu menas hvad som helst, så är så mycket klart, att artikelns författare tager för gifvet, att dermed stå i sammanhang de principer, satser, eller läror, som Minerva städse yrkat, eller försvarat, samt, efter allanledning, de personer, på en viss ståndpunktisam-; hället, hvilka representera, eller åtminstone böra representera desamma, och åt hvilka, i följe deraf, Minerva i sin ringa mån lemnat det understöd hon förmått att åstadkomma. Dermed fortfar hon ännu, och hon mäktar icke för egen del att inse, att hennes dervid valda ställning blifvit i ringaste mån sämre än den varit, eller att hon någonsin, varit utsatt för att derifrån aneddragas i djupet, äfven om det s. k. asystemet,, hyarmed hon säges hafva att skaffa, skulle obetänksamt utsätta sig för att drunkna, i fall hon verkligen vore för svag att berga det. — Men i sjelfva verket är det väl icke så farligt, hvarken för asystemet, eller för Minerva. Hyad angår det förra, skola vi straxt nedanföre säga våra tankar derom, sedan vi först afhandlat hvad som rör oss sjelfva, eller vårt blad. För att derutinnan kunna fatta oss kort, vilja vi, med förbigående af alla biomständigheter och alla de stationer i dagens historia som redan äro tillryggalagda, försätta oss med ett beslu!samt ste g midt in i det närvarande och in på det fält, hvarest vi förmoda, att författaren i den Götheborgska tidningen valt sin ståndpunkt och gör sina observatiener Han synes, denne författare, dela den föreställning, som den s. k. afria prässen med all makt arbetar på att ingifva allmänheten, att det är på upphällningen med den hittills varande Konungamakten, ech att, derest den öfver hufvud vill rädda sin tillvaro såsom Konungamakt, och undvika att iemna plats åt den rena och obemängda publiken, hvars porträtt man flitigt ställer fram ul bakgrunden, så är nu eller aldrig tiden för densamma inne, att modifiera sig, att, om icke antaga namn och egenskap af en amonarki med republikanska institutioner,, åtminstone göra sig till en expression af folkviljan för dagen, och regera likmätigt de hänvisningar, och under kontrol af de rädgifyare, som den opinion, hvilken tidningarne försäkra vara allmän, eller kunna för några ögonblick göra allmän, betecknar och utpekar. Få: man tro alla dessa cbegripligt afria tidningar, så är det så säkert som Amen, att, så snart Ständerna väl hunnit gamla sig härstädes, i medlet af nästa Januari månad, så skall också uppmaningen härom till Konungamakten komma att afgå, genom ett förklarande, att de nuvarande Konglige rådgifvarne äro oduglige, eller åtminstone förlorat nationens förtroende. Sker det, så är möjligt att desse, äfven om Konungen skulle, mot all förmodan, vilja hålla dem qvar, funne sig nödsakade af ett moraliskt tvång, att frånträda sina embeten. Då skola andra komma i stället. Blifver då förskräckelsen öfver hvad som händt så stor, att antingen Konungen icke finner några andra, som drista att sätta sig på taburetterna, än dem tidningarne redan föreslagit och vidare kunna föreslå, eller att Konungen icke sjelf tilltror sig att nämna några andra, så få vi en yttersi liberal regering, eller, såsom pressen också uttrycker sig, ministere. Det är allt godt och väl. Med det störtade systemet tror man nu, att Minerva vore anerdragen i djupet, och att det är detta nerdragands, som hon befarar och som hon vill frälsa sig för. Beklagligtvis ligger häruti en förvillelse, som vi nödgas att skingra. Just då först, när allt detta hade inträffat, blefve det riktigt tid för Minerva att lefva. Förutsätt, att den nu så kallade cfria pressen icke finge, efter sålunda vunnen seger, det infallet, som man icke ens fick i Frankrike efter Julidagarne, emedan det icks går an i vår tid, det nemligen, att, genom sina handtlangare i lagstiftningen, utrota och npedtrycka all annan press, och förutsatt, att en naturlig död icke kommer emellan, så skulle då för Minerva öppna gig den lysande banan, att görs opposition. Den nya rådgifvarepersonalen måtte nu hopsättas efter D. Allehandas, eller Frejas, eller Statsfångens förslag, eller genom hoppleckning utur dem alla, så är det klart, att de nyssnämnda tidningarne skulle, för konseqvensens skull och om de icke ville vara det af dem prone-; rade s. k. aConstitutionella systemet otrogna, blifva; ministeriella, eller ålminstone i det längsta försvara de satser och personer, som de framdragit och gjort gällande. Aftonbladet torde väl, för sin del, till en början knorra en smula, derest ckoalitionenr icke kom att eröfra taburetterna, ren snart skulle det väl taga en bättre min på sig, skifta småningom nuanser, såsom Kamsieonten, och slutligen hålla tillgodo med de borgerliga ministrarna. Lika naturligt vore då, att Minerva genast inryckte uti den öppna luckan efter den gamla oppositionen, alldeles såsom Laudon gjorde islaget vid Kunnersdorff. Det blefve en position att sfundas. Om vi icke dessförinnan hade legat af oss allt för mycket, så tro vi nästan, att vi skullo slå oss serdeles väl ut med detta operationssätt, som, uppriktigt sagdt, alltid förefallit oss lättare och angenämare, än det vi hittills, för öfvertygelsens skull, följt. För läsareverlden skulle det sannolikt också blifva en angenäm nyhet, att åskåda våra små företag med t. ex. Prosten Ödman, Landssekreteraren Halling, . och flera prostar, bryggare och bagare, i deras nya . egenskap af ministrar. Hvad man skulle prisa vårt mod och vårt oberoende! Hvad man skulle lofsäga vårt kärnfulla och träffande skrifsätt, och — nu! kommer det bästa — hvad man skulle strömma till boklådan och prenumerera på vårt blad, äfven med uppoffring af sista styfvern. Men beklagligen våga vi icke hoppas på en slik för oss önskvärd utgång af det nuvarande trasslet, så framt icke Konungen sjelf skulle i en lycklig stund vilja göra siBa yrande undersåter till nöjes och, för att bota dem för en längre tid ifrån allt fantiserande, tacka sitt nuvarande statsråd för god Jan LU ss 0 o8S mA mm LA