dela här nedanföre detta dokument, endast med uteslutande af sjelfva ingressen. Det lyder på följande sätt. . eInnan min afresa till Alzier hads3 jag läst nästan alla da skrifter, som handla om denna koloni, allt ifrån vår eröfring af densamma. Men det gick mig så, då jag kom till Afrika, att j:g på sjeliva ställena, hvilkas äro på ett helt an nat sätt vältaliga än böckerna, nästan helt och hållet glömde z7allt hvad jag läst af de sednare, Jag har funnit Afrika fullkomligt olikt de smickrande eller mörka taflior, efter hvilta mean vänjt sig att bedöma det; denna koloni är icke öfverallt lika; den är till och med, efter traktaten i Tafna, ieke hel och sammanhängande, ty denna traktat har huggit den i bitar, visserligen fulla af lif och sträfvande efter återförening, men ännu skilda från hvarandra genom denna traktats bokstaf, om icke anda. Oran, Algier och Konstantineh med Bona representera tvenne särskilda slag näringstillstånd: Oran den utrikes handeln, smuglingen inbegripen; Alzier ett mindre atvecktadt åkerbruk tilldess Mitidja slättlandet blir odladt, och Konstantineh det högre åkerbruket, så snart vi få kolonister till dess bedrifvande. Desse trenne hufvudpunkter föreställa det förflutna, det närvarande och tillkommande i kolonien. De likna hvarandra lika litet som de beröra hvarandra. De tvenne yttersta punkterna, Bona och Oran, äro lika långt aflägsnade från hvarandra, som aila tre äro det från Frankrike. Algier är väsentligen olika de begge andra. Man måste noga ligga märke till dessa olikheter då man beträder denna koloni, för ait kunna bedöma den utan fördom och för att icke af hvarje afdelning af dess territorium fordra annat än hvad den kan prestera. Sanningen likmätigt måste man erkänna, att i närvarande stund endast tvenne stora hushållssystemer äro i fråga: det som i Algier uppkommit af den första ockupationens vacklande och försök, och det som håller på att införas i provinsen Konsiantineh sedan 4837. Provinsen Oran, lemnad i ett provisoriskt tillstånd, lefver ännu i Spanska förvaltningens traditioner och vanor, och dess handel skall utan tvifvel få en gynnande impuls af dess fordna beherskares återuppvaknanee till lif och verksamhbet. Till min stora ledenad har jag icke kunnat besöka denna provins, kallad till så höga öden. Akademien täcktes således tillåta mig, att fästa hela dess uppmärksamhet på Algier och Konstantineh, d. v. s. på de tvenne stora kolonisations-system, hvilka hittills blifvit försökta i Afrika. I dessa koncenterar sig hela frågan. Innan dess upplösning sökes, är det nödvändigt att i korthet framställa de båda provinsernas fysiska beskaffenhet, och de resurser de erbjuda för kolonissring. Genom Hertigens af Orleans och generalguvernörens godhet har jag blifvit satt i stånd att med egna ögon skåda de facta och de förhållanden, dem jag nu går att framlägga för akademien. Jag skall icke yttra mig öfver någonting, som synts mig osäkert eller tvifvelaktigt. De första intryck man erfar, då men sätter foten på Afrikas jord, äro ganska olika, allt efter som man landstiger i Algier eller i Philippeville. I Algier förvånas men vid den så nya och ovanliga anblicken af denna hvita stad, byggd amfitheatraliskt och sammanpackad inom höga krenelerade murar. Det närmast kringliggande landet är betäckt med landtgårdar, omgina af höga trän af en yppig vegetation; dess hamn är uppfylld af fartyg; på dess kajer tränges en liflig menniskomassa, som påminner om rörelsen i våra största städer. Allt i mån som man kommer in i staden, tilltager förvåningen vid åsynen af hela rader nya hus byggda på Europeiskt sätt, och inrymmande eleganta bodar. Man skulle tro sig våra i en stad i Provence eller i Italien, om ej skaror af negrer, Biskeris och Araber, lifligt sysselsatta med transporten af handelsvaror, gjorde att platsen bibehöll något al sin ursprungliga fysionomi, hvilken för öfrigt med hvarje dag alit mer förändrar sig. Redan har nära tredjedelen af staden Algier undergått denna metamorfos, som sträcker sig till de öra qvarteren, och som utan skoning drifver undan hela den musulmanska befolkningen, upprorisk emot våra bruk, och afekyende våra seder. Talrika emigranter från Baleariska öarna, från Malta, Italienska kusterna till och med från. Tyskland och Schweitz, mn räknadt dem, som komma från Frankrike, intaga småningom i Morernes, Turkarnes och Arabernes ställen, hvilka nödgas flykta undan för en orolig civilisation, som störer stillheten i deras lif och hemligheterna i det inre af deras boningar. Också måste man uppstiga till de trånga små gatorna i öfre delen af staden, för att träffa på