Aftonbladet – 2 december 1839, sida 3

NN icke vår tanka, och vi veta ej rätt hvilkens det skulle vara, att hvilka missgrepp som helst af Styrelsen omedgelbart skulle kunna göra slut på den Svenska Konunga-makten. Sådant förbjudes först och främst af den politiska ställningen i de öfriga Europeiska st.terna, som för nirvaranda ingensiädes lemnar stora utsigter för den republikanska statsförmens inträde — och för det andra af sjelfva den barndom, hvari det politiska lifvet, den allmänna andan här i Sverige ännu befinna sig. Det skulle icke ens vara önskligt, om det skedde för en kort tid, då våra representativa former i följd af den splitirade ståndsförfattningen och den åtföljande ståndsafunden i kritiska ögenblick lätt kunde göra majoriteterna till ett rof för en utländsk beräkringskorst, men åtminstona säkert för inre spliitringar och en påföljande ny period af despotism, förtryck och oreda, ehuru just detta visserligen till slutet skulle bidraga att undergräfva sjelfva royauteen hastigare än eljest. Men den som läsit i erfarenhetens bok eller till och med endast i vår föregående historia inser nogsamt, att äfven andra faror för konungadömet än det totala upphäfvandet, af sjelfva institutionen kunna uppstå af en impopulär och emot alla råd ifrån opinionen stålsatt styrelse, och till och med den hu lefvande generationen förvarar minnet af någonting sådanrt uti det närvarande samhällsskickets uppkomst. Det behöfves i detta afseende icke och skulle äfven vara olämpligt, att yttra sig om hvad som möjligen i den närmaste fraratiden kunde hända, hvilket Minerva på sin sida kanske skulle önska. Det är alldeles tillräckligt, att man vet, det en konflikt mellan styrelse och folk, när den drifvits till det yttersta, icke alltid slutats med seger för de styrande, men väl ofta ledt till följder som för både folk och dynastier varit i förderfliga och dem mon ickae på förhand så noga kunvat beräkna, och det är egentligen derföre, som uocfterrättligheten, är en så vådlig egenskap. Må ingen häraf drega den slutsatsen, såsom j skulle vi glädja oss öfver, ati äga en svag och ji alla sina företag af onödiga föreskrifter och minutier bunden styrelse. Tvertom önska vi mera än mången af våra motståndare, en stark regering; men vi skilje oss från Minerva helt och håilet deruti, sti vi anse denna styrka böra ligga icke uti godtycket, eler uti det slags mod, som endast består i att sätta sig öfver det allmänna tänkesättet och lagarnes anspråk, j utan tvertom i förtroendet till och öfverensstämmelsen med detta allmänna tänkesätt, samt iden moraliska kraft, som stödet deraf och medvetandet derom skänker. Minerva kallar det, (att cgöra sig till en expression af folkviljen för I dsgen,, och uppmanar sina patroner, att icke lyssna till opinionen, emedan de veta, att de jej äga dess stöd; och hon bandlar härvid i öfI verensstämmelse med sin vanliga plan, att ständigt söka sporra och kittla det slags egenkärlek, somz: icke anser regeringen såsom en I depositaire af folkets makt och uppdrag, utan såsom en husbondebefattning och förmynderskap öfver folket, och hvilken således framförallt icke bör lyssna till råd och föreskrifter I nerifråp. Men vi fråga, med anledning häraf: Om Rikets Ständer den ena gången efter den andra begära, att Regeringen skall respektera deras beslutanderätt och icke i dispositioner loch anslag handla så, som om de icke funnos till, och när de finza, att denna begäran inte: hjelper, tilläfventyrs begagna det lagliga medel de äga 1 sin hand, att neka Reg. sitt förtroende, är det väl ett utbrott af folkviljan för dagen? Oma Nikets Ständer eller nationen yrkar, att Regeringen icke, under egiden af sin envåldsamakt i den ekonomiska lagstiftningen, skall inkräkta på privaträttens område eller skapa och urderhålla undantagslager, är det en nyck affoltviljan för dagen? Om beslut, af den högsta vigt för hela den skattdregande jordbrukarcklassen, om hvilka Konung och Ständer vid flera riksdagar varit ense i principen och tid redan utsatt för verkställigheten, det osktadt under hela sex år lemnats åt glömskan, och en klagan skulle yttras öfver denna ob-grinpliga likgiltighet för folkets bästa, är det ctt infall al folkviljan för dagen? Om nationen önskar, att något afseende mitie fästas på uttryck af foR kets behof, framlagda vid två, tre eller flera riksdagar efter hvarandra, att något slut måtte blifva på den konfusion, som åstadkommer en allmän obestämdhet i skyldigheter och rättigheter i hänseende till näringarna, och att en regeringspersonal en gång måtte erhållas, som kan bereda en utgång ur det provisoriska tillståndet med de många påbegynta reformerna, efter några bestämda och för menniskoögon förnimbara grundsatser, är detta väl endast en fint, rm mm nn