Aftonbladet – 4 juni 1839, sida 2

Vi tro, att om något rent christeligt alfvar unnes i meningen med sambhällsinstitutionerna, å borde framför allt ungdomen — alla klasers ungdom — omfattas med ett synnerligt värn, emedan samhällets hela framtid beror på den. Allmänt spridd folkuppfostran är den ena kraften, som för detta ändamål — det största i samhället — är att använda. Men den andra består 1 omsorgen att bevaka, döma och behandla menniskors första felsteg ur en helt annan synpunkt, än den vanliga stats-juridikens. Komme man en gång derhän, att all dom och allt straff endast ginge ut på förbättring (icke klemig och usel filantropi, men icke heller en korrektion,, som bär till förderfvet); så vore det stora syftet vunnet för alla i samhället. Men på vägen dit, och medan tankarne öfver dessa ämnen ännu så häftigt gäsa, kunde man åtminstone komma öfverens om, att icke förderfva ungdomen, utan, efter stats-juridiken väl ännu i långa tider måste fortfara att förvrida samhällets äldre personal, dock inrätta azyler eller undantagsdomstolar för de yngres räkning. Den akademiska skall vara en sådan. Men hvad vi hafva emot den akademiska undantagsdomstolen, består i hvad vi redan förut tillkännagifvit om fora privilegiata. Den bildar nemligen ett undantag för personer af oc 2288 (läseklassen), och för ett visst territorium. Det undantag, som vi finna nödigt, vore deremot för all ungdom och öfver hela riket. Det vi vilja, innefattar således ingenting af hvad man förstår med ordet privilegium. Det vore en i: rättning för ungt folk, det är sant, och således i det afseendet ett särskildt, ett specielt, på visst sätt verkligen ett slags undantag, efter det icke anginge äldre, hördade, förhärdade personer. Men detta vore ingen vidare egenhet, än att den kunde ingå i allmänna lagen i sina vissa paragrafer, eller på sin höjd der stå som en egen balk (en ynglings-balk, en ungdoms-stadga): den wore i sig sjelf blott ett utvidgande och renande af begreppet om öfvermagar: en mera utsträckt bestämning för det juridiska behandlandet af omyndige. Säger man oss, att den akademiska jurisdiktionen, såvidt den omfattar studentkorpsen, dock har den goda egenskapen, att värna någon del af landets ungdom, ehuru icke all; så har man häruti rätt. Men vi anmärka likväl, 4:o att cen bösgre akademiestaten (professorer, adjunkter, docenter och vederlikar) icke derföre behöfva i konsistorium hafva ett privilegieradt forum, emedan hela denna personal icke kan räknas till ungdomen, som behöfver ett enkom hägn; de vanliga domstolarre erbjuda numera ingen uesa och intet tyranni, som kunde göra en azyl nödig för fullvuxne, härdade och om sina piigter fullt kunnige academici: de kunna således, likt andra menniskor, träda upp för de allmänna domstolarne; 2:o att en juridisk undantagsinrättning, eller värnande stadga, för all ungdom i riket fördröjes, genom befintligheten af en sådan för den akademiska ungdomen, hvars föräldrar utgöra flertalet af dem, som förmå något i iandet, och som icke skola fråga efter, att de lägre klassernas barn gripas och behandlas red en kall band, så länge deras egna gå fredlyste, Sedan vi nu af professorernes trerne slags patriarkalbefattningar tagit de tvenne första bestyret med universitetsstaden och domsittanlet öfver cives academici) i betraktande, skola vi med några ord fästa oss vid den tredje och sista, drätselns skötsel. Universiseterna besitta stor egendom, både i penningar och jord. Den förra miste utlånas mot säkerheter, och räntan nbringas: den sednare utarrenderas, åboer uppsägas, nya antagas. Man har här en tewligen vidsträckt ekonomi för ögonen. Att kunpnige personer böra sköta den, är dagsklart. Akademieräntrsäctare finnas fördenskull. Men emelan desse kunnige män skola vara verkställare och ufförare, så måste de, i enlighet med vanig arbetsordning hos oss, hafva öfver sig styresmän och kontrollörer, alldeles obevandrade ämnet, eller som, om de något förstå deri, blott kunva göra det till följe af en händelse, men ej till följe af ett kraf på personerna såsom embetspligt. Professorer, utmärkta i alla vetenskaper utom i ekonomi (som på sin höjd blott kan tillkomma en enda bland dem, att af embetspligt begripa), gå att efter hvarandra blifva inspeclores erarit, för att mista dyrbara timmar för egen del, och genom diverse talande -ww sn RE