Aftonbladet – 4 juni 1839, sida 2

DEN AKADEMISKA PATRIARKALISMEN. Fortsättning från Artikeln om Uppfostringsvåsendet i Sverige. (Slut fr. gårdagsbl.) Ungdomen förtjenar visst att äga en azyl. Knappt gifves något ämne mera maktpåliggande, mera rörande, än det, att menniskan icke genast vid utgången till samhället måtte gripas af en kall hand, utan tillrättavisas med ömhet och skonsamhet, när hennes första förseelser anmärkas. Men denna vård om ungdomen borde sträckas längre än till den akademiska. Dagligen se vi ohyggliga påminnelser om samhällets grymhet i detta afseende. Fattiga barn, utan medel, utan föräldrar, dragas för rätta, tilltalas skarpt, sättas i fängelser, risas offentligen. Skulle icke äfven de vara i bebof af en värnande slöja öfver sina felsteg, för att icke nödgas blifva bofvar, sedan de, utan både heder och seder, icke mer äga någon annan utväg på jorden? De få skylla sig sjelfve, som man säger; och det är mycket rätt sagdt. När fattiga tjenstflickor behandlas väl af sina husbönder,och för omaket destovärre af sina husmödrar, när de slutligen af chikaner och befängdheter (legaliserade genom tjenstehjons-stadgan) retas att svara några stickord, efter de torde hafva finkänsla) nog att ej tåla allting; när de efter några heta scevuer köras ur tjensten, och kanske vistas på en ort, der det torde vara ondt om ny tjenst, isynnerhet för personer behäftade med vanfrejd ; så blifva de lösdrifverskor; och ifall de icke kunna lefva af alldeles ingenting, som är ett svårt problem, så blifva de snatterskor; några azyler, några umndantagsdomstolar gifvas icke för denna talrika ungdom; efter pandra och tredje resan, både i snatteri och stöld, som snart nog inträffa, enär dessa varelser icke heller hafva undantagsmagar, utan måste äta, åtminstone något; så få de sina tillbörliga ris offentligen, allmänna häkten och korrektionshus öppna sig för dem. Afven de måste skylla sig sjellva, ty fiat justitia et pereat homo! Det eviga rätta, fordrar denna ungdoms undergång. Hvarföre hafva ieke alla dessa barn, förkastade tjenare och tjenarinnor beroism nog att dö af svält (icke figurligt taladt, utan efter orden), hellre än att lägga sig till en sillfversked eller en half kaka bröd? Denna heroism borde de äga så mycket mer och så mycket fullkomligare, som de ofta fått ingen eller ganska ringa uppfostran. Deras olycka är ju således alldeles förenad med rättvisan? För dem gifves dessutom också i kyrkan en huld famn, i hvilken de efter straffet änyo upptagas (medelst skriftemål och offentlig s. k. kyrkoplikt), för att sättas i gemenskap med alla goda christne, som icke behöft stjäla eller synda lika svårt som de, och derföre varit nog hederlige att icke hafva gjort det. Detta återupptagande i det ädla och heliga samfundet måste för de afstraffade brottslingarne kännas så mycket ljufvare, och bära så y Det förstås af sig sjelf, att många felaktiga och grotkänsligay finnas, som fullkomligen. förtjena allt det tilltal de bekomma, och med rätta näpsas. Men äfven i afseende på dessa, är det af samhället icke välbetänkt, att så lätt och hastigt, som det ej sällan sker, låta dem i det offentliga brännmärkas, och derigenom öka antalet af sina brottslingar — till kostnad, skada och mebn för alla goda medlemmar i staten, hvilkas väl man åtminstone horde ihågkomma, om man ock utan nåd förkastar och förderfvar de felaktiga.