som inspektorskapet innefattar. I det föregående (JM 408) hafva vi yttrat oss om angelägenheten för studenterne att ibland professorerne få räkna ledare, rådgifvare, fäder. Men dessa kunna ej tillkomma på annan, än en naturlig väg, den, att professorer gifvas, till lynnet faderiige. Vi tänka här ånyo på Sven Lundblad; och vi kunde nämna några namn, till både i Upsala och Lund. På grund af bekantskap med sådane professorer (och hvilken lätt vinnes), erbålla studenter den ledning oeh hjelp, de ifrån professorssidan behöfva; och ett band knytes af värde, sanning och vigt. Inspektorskapet, hbvilket till större delen fortilefver som en tom formalism, har härmed föga att skaffa. Med kuratorsskapet är förhållandet annorlunda. Kuratorn är icke en så hög och märkvärdig person, att han icke af nationen kan afsättas, derest han duger till ingenting. Han mäste således, om nit någon gång skulle saknas, dock för att bibehålla sig, arbeta i nationens sanna intresse: han är icke just medlemmarnes Fader, men deras förste Broder. Inspektorn, deremot, om ock ifrån början fritt antagen, tillhör dock en för hög sfer, relativt till nationen, för att, i händelse af inträffande nullitet, kunna af henne lämpligen och utan chikan annulleras. Han qvarstår derföre egentligen blott som en national-lyx. Det är då lättare, bättre och mindre stötande, att aflysa hela inspektorsinrättningen, än att sälta någon nation i den grymma belägenheten, att begå hvad man alltid skall kalla en ohöflighet. Det är väl sant, att, som sakerna stå, vi knappt tro någon inspektors-afsättning kunna komma i fråga, enär inspektorn vanligen gör lika liten skada som gagn. Men om denna inrättning således utgör föga annat än en likgiltighet, månne det icke då kan vara stort skäl, att låta henne upphöra?