Aftonbladet – 4 juni 1839, sida 2

IUI AUDIGI, Ulell att alla ARUDU UU ULCU UVI LUVI blifvit vederbörligen iakttagna. Vanligen gör lyckan, att ibland professorerne någon sitter, som gjort till sin lefnads mål, att icke synnerligen vara professor, men kamrerare: han tör hafva egen förmögenhet och har derigenom fått sin håg dragen tll penningefrågor: på bonom lita pu de öfrige, och de höra hans röst såsom en farbroders. Vi upprepa, att detta är en lycka; men vi tro oss derjemte berättigade till den frågan, om en kontroll, på detta sätt anlagd, kan anses förnuftig? Slutsatsen af allt hvad vi anfört, både rörande -examensväsende och akademisk patriarkalism, koncentrerar sig till ett enda: skulle det icke vara rådligast, att låta lärde män få vara lärde män? Vi veta och erkänna, att det menskliga snillet kan uttänjas till mångahanda, och att personer med så mycket hufvud och talang, som erfordras för att en gång hafva blifvit professorer, äfven skola kunna användas till kamrerareoch borgmästare-göromål; vi tro till och med, att flere af dem skulle kunna sy kläder, om det i och för tjensten ålades dem. Men frågan hänger icke på, om de kunna, utan om de böra så användas. Hvarje vetenskap är ett stort fält, och behöfver sin man: Sverige har att uppvisa lärde män, som fört fram sin sak: som varit europeiske. De hafva också till en stor del varit Professorer; men ser man efter förhållandet, så skall man finna, att hvad de förnämst uträttade, skedde före deras professorstid. Linn, för sina dåliga elementarstudier knappt liden vid akademien, öfvergaf som ung sitt fädernesland, uppträdde i Holland, reformerade ifrån grunden en hel disciplin, återvände till Sverige med ett lysande namn, och blef omsider akademisk lärare, sedan han förut skrifvit sina betydligaste arbeten. Hvad E. Fries uträttat för Botaniken innan han blef professor, vet verldsdelen; hvad han kan hinna numera, är icke ännu bekant i Sverige, Svanbergs egentliga ryktbarhet ligger före hans professorstid. Vi vilja icke utsträcka exemplifierandet, emedan det kanske skulle befinnas onödigtvis sårande; hvar och en kan dessutora sjelf göra sina betraktelser. Det ligger i öppen dag, att svårigheterna icke komma ifrån sjelfva professorstjensten, sådan som den,i egenskap af en stiftelse för lärdomen, skulle eller borde var:; utan allenast från alla de bibefattningar, som blifvit den vidhäftade. Vi hafva förut yttrat oss om arbetet med tenterande och examinerande: äfven andra vigtiga grunder tala emot dess utöfvande af professorerne (de andra grunderna voro 1:0o principen, att arbetstagaren, men icke arbetsgifvaren, bör anställa profvet; 2:o studiernes förfall till formalism hos de studerande 0. s. Vv. se föreg. Mi 75 0. fi; men åsyfta vi nu också blott professorernes egen fördel, och i synnerhet den, som bör vara dem angelägnast af alla, nemligen att kunna bibehålla sig och fortgå i lärdom; så utgör befrielsen från tentamensoch examens-bestyret en hufvudvinst. Dernäst kommer befrielsen från allt patriarkal-göra (inspeetura nationum, universitets-stadens styrelse, domarebefatiningen öfver cives academici, så docentes som discentes, samt slutligen allt ekonomidirektörsskap). Bortfaller hela denna massa, hvad återstår? Professionen. Den skulle då endast bestå af dessa tre stycken: 4:o läsa, för egen räkning, och för att fortgå i banan; 2:o hålla föreläsningar för de studerande (om beskaffenbeten häraf, se M 32), 3:0 författa och utgifva arbeten, till den öfriga allmänhetens tjenst. Vi talade om Inspektorskapet öfver nationerna. Bortfaller det, så kan man friga, om icke älven hela inrättningen af studentkorpsens fördelande på nationer skulle upphöra? Vi tro icke, att det ena nödvändigt följer af det andra. Såsom bekant är, har man de sednare tiderna satt behofvet af nationer i fråga. Att upptaga ett så stort ämne ifrån grunden, blefve här för mycket; vi inskränka oss således till att blott nämna, men icke motivera resultatet af vår egen öfvertygelse derom. Vi äro böjde för gil lande af ideen om nationernas bibehållande; ehuru vi lifligt erkänra motskälens vigt. Ett trängre och fastare kamratskap gifves likväl härigenom, som åt en till akademi uppkommen yngling icke blott ger stöd och hje!p, utan ock — om nationsstyrelsen rätt organiseras, och en förträfflig anda lifvar de äldre medlemmarne — gör attidet bästa korrektiv för de yng-es seder finnes och bibehålles. Hvarjehanda national-uselheter äga visserligen rum, men de kunna afdankas. Den sista frågan är, om nationen be