Aftonbladet – 27 juni 1838, sida 4

TIC Ck IULGCIL IUP al FYSRApIrjund, ALVIIA skulle spikas upp på ladugårdsdörren; och der för fick ban sig en ost. Då jag kom hem läste jag sedeln, och der stod: hvita kalfvar oc röda, de som inte vilja lefva, så få de bl döda , Under dylikt tal fortsatte de vägen och in kommo i Wermlands skogstrakter. Men huri mycket hafva icke dessa förändrat sig på tjug år? Förut hade det varit en ogenomträngeli skog, full af sump och moras. Nu deremot vi sade sig, allt efter som de framoro, den en: trefliga bondgården efter den andra; inhägnad åkrar och ängar tillkännagåfvo ett ihärdigt oc! flitigt folk; flammande lågor uppstego från fler: masugnar; och den ena malmferan efter dei andra, som mötte dem, klandade med kollass röjde industrieas tillväxt. Hertigen såg det med synbart välbehag. De stränga, jernhård anletsdragen Jljusnade alit mer och mer, ocl slutligen tycktes någontiog, som till och met liknade en tår, framtränga sig i det skarpa ö gat. Be-gsmannen, som länge och starkt stu derat hans miner, vågade sluiligen bryta tyst naden. Ja, Ers furstliga nåde må gerna säga met David: genom nig hafver Herren gjort stor tog. Icnan Eders furstliga nåde fick lande om hand, var här öde och tomt; nu bo hä tusentals menniskor, som berga sig bra och tac ka Gud derför.n nJa, jag hade ej så orätt, sade Hertigen, di jag skref till eder för ett halft tjog år sedan att Wermland hyser stora skatter i sitt sköte bara man vill taga uti med hårdhandskar och leta fram dem. Se der ser jag min lilla vackra kyrka. Jag har också fått hjelpa till mec några fyrkar, ionan jag kunde lära bergsmänslymlarne att frukta Gud. Huru låta mina kloc kor? Nå, det var sant, jag hörde, att en a dem drunknade på isen.n Ack, ja gudnås svarade bergsmannen, och rär man nu skall ringa med den ensam. ma klockan, som blef bergad, så suckar hon, att det låter: mia make ligger i Fernebo sjö, min make ligger i Fernebo sjö. Edra skrockful!a bönder!, svarade hertigen småleende. Huru länge skall papisteriets surdeg sitta qvar i eder? Nå väl, jag skall väl söka skaffa en make åt den sörjande enkan.n nAck, då blir här ett paradis,, sade bergsmannen. Ett paradis,, svarade hertigen, under det ett dystert allvar spridde sig öfver hans anlete. Gud vet hur länge det står som nu i Sverge. Iaom ett par år torde vi få örlog och fejd, och det på fullt allvar. Få de Polska Jesuiterna och de Svenska landsförrädarne kuckla tillsamman3, så skaffa de väl slutligen hit Sigismund med en Polsk krigsmakt. Jag är dem en nagel i ögat; jag är den ende, som hindrar, att inte Polska och Svenska bondplågare och Jesuiterna med sitt vigvatten och messor få grassera här i landet, som de vilja. Derföre skall jag och min ätt utrotas från jorden, för det att jag vet, hvad Wasa-blodet, som rinner i mina ådror, kräfver af mig.n Ers furstliga nådes slägt utrotas! Gud bevare oss,, sade bergsmannen; mhvad skulle då blifva af oss, fattige bergsmän? Nej, förr skola alla resa sig, som i hertigdömet bygga och bo, och våga lif och blod för vår hertigs bästa.n nJa, det kan kanske också behöfvas,, svarade hertigen. Sigismund är en sådan leddocka, att han aldrig tror sig vara rätt konung i Sverge, så länge någon finnes, som kan söga honom: Du är konung, men med det vilkor, att du håller landets lag och rätt och skyddar vår rena lära. De fösa honom väl snart hit med ea krigshär af en åtta, tiotusen Polackar, för att tukta mig. Men ve dem, som förargelsen kommer ifiån! Vilja Sverges barn gjuta Svenskt blod, så skola de löpa hufvudlösa från leken. Intet mer,, svarade skrattande bergsmannen, vOm det ändå vore en tjugutusen, som fordom då farfar min var med och föste bort Darskarac. Och sen Polackar till! Mins ers furstliga nåde upploppet i Stockholm anno 93, då Jesuiterne ville med all gevalt taga Riddarholmskyrkan i beslag? Jag fick fatt på ett par af de der spräckliga hejdukarne, just då de som bäst röggo med sabeln in på qvinnor och barn, och suttade aem ut i sjön. Jag såg på och skratade, då ynkryggarne krafsade sig upp på andra sidan.n Det är dock dugtiga ryttare, -sade hertigen. Men som sagdt är, med Gud och Sverges allnoge, fruktar jag ingenting.n SNaT mad fd MK ARR AR