sont, öfver hvilket. det ej är tillåtet att -offentligen yttra sig, endast datta sker på ett sätt, som icke strider mot Guds eller borgerlig lag, ochicke som lastligt eller löngaktigt tal kan betraktas. Det är foljakteligen hvar och en obetaget, att uttala äfven en klandrande åsigt öfver en åtgärd, antingen den utgår från en lägre funktionär, eller från dem, som äro lagens högste vårdare — ty endast Konungens handlingar äro oantasteli ge—och sjelfva klandret är således ej ett lagbrott i sig sjelf, utan med hänseende till dess egenskap, dess grund, form eller syftning. Men der åklagaremakten ej förmår ransaka hjertan och njurar, och sannolikheter ofta äro en bedräglig yta, mera beroende af granskarens individuella åsigter, än af föremålets inre natur, så måste förbrytelsen vara evident, innan den som brott kan qvalificeras, ty dialektik och sofismer äro ovärdiga vapen i den anfallandes hand, emedan de äro nödbhjelpsvapen, och att dissekera sig till brott, är en blodtörst, lika vämjelig som lagstridig. FTrycekfrihetslagen bestämmer i dess 4 3, att vid pröfningen af en skrift eller ansvaret för densamma bör i fall, som tvetydiga synas, hellre frias ån fällas, alltid mera uppmärksamhet fästas på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet, och alltid utan ättighet, att i hvilket fall som helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken. — Månne ej i dessa ord åklagare makten har en fast norm att följa, och hvarföre har den i ofvanföre omnämda fall förbisett den nog definitiva och bindande slut -meningen för att hålla sig vid en mellanstrof, vid möjligheten af tankens lagstridighet, då slutmeningen uppenbarligen är lagmomentets basis, medan lagstiftaren insett, hvad hvarje tänkande varelse måste inse, att vid granskningen af en tanke d. ä. det osynliga inom den synliga omklädnaden, som är bokstafven, omdömet miste låta vägleda sig afsannohkheter, jemförelser oeh till och med gissningar, och följaktligen lindrigast sagdt, vara blottstäld för missteg. Månne liktydenheten mellan begreppen Konselj och Konung, den språkbruket cj känner, är evident nog, föi att gälla som antaglig motiv för anklagelsen, och kan det anses som gällande bevisningsgrund för ett majestätsbrott, att åberopa rhetorikan och en rhetorisk trop, der delen tagas för det hela och tvertom, sisom vittne, synerligast då lager förbjuder hvarje godtycklig tydning af uttrycket Vi tro det neppeligev, ty vi skule då kunns qvabficeras som Mszjestätrförbrytare om vi sade: menniskan är en passionens slaf; ty äfven Konungen är en menniska, samt såsom gudsförnekare, om vi yttrade: Himlen är endast en omätlig tomhet, och hvad ögeit tror fig fatta, endast en synvilla — emedan ordet Himmel stundom gäller som ett synonymum af Gudomen, 0: 8 v.